Inblick i mentalistarbetet räddar Läckberg och Fexeus från ett totalt haveri

Är det spänningen? Är det en trovärdig historia? Eller är det rentav en berättelse bortom all rimlighet, som är det som gör boken bra?

För min del är berättandet mycket viktigt. Hur intrigen framställs. Likaså att en författare lägger möda på språket, formuleringarna och framställningen av händelserna, gärna med överraskningsmoment. Lägg därtill spänningen, så är romanen på god väg.

Därför har jag inte genom åren ägnat Camilla Läckberg så mycket tid. Böckerna av henne jag läste för ganska många år sedan fyllde inte mina krav. De intresserade mig inte.

Camilla Läckbergs läsare är många, beundrarskaran är omfattande. Läckberg har också genom åren setts lite över axeln av förståsigpåarna av spänningslitteratur. Böckerna har ansetts som banala. Jag tillhör den senare kategorin.

Men jag är beredd att göra ett nytt försök. Och samarbetet med mentalisten Henrik Fexeus känns lockande. ”Kult” är deras andra bok, deras första, ”Box”, kom förra året och den har jag inte läst. Detta är förutsättningarna för denna recension.

En femårig pojke försvinner från en förskola i Stockholm, bortförd av en okänd äldre kvinna. Det blir polisinspektör Mina Dabiri och hennes kollegor som får hand om fallet. De hittar likheter med ett tidigare försvinnande, som slutade tragiskt. De förstår att tiden är knapp om de ska hitta pojken i livet.

Mina Dabiri har ett par år tidigare samarbetat med mentalisten Vincent Walder (”Box”) i en dramatisk händelsekedja och hon tar kontakt med honom igen.

Dessa två, Dabiri och Walder, är förenade i sina mycket speciella personligheter. Dabiri med sin utpräglade, för att inte säga sjukliga bacillskräck och Walder med sina synnerligen märkliga egenheter. De ansluter sig därmed till den nya rörelsen inom spänningskulturen med huvudpersoner som är ytterst udda. Där hittar vi Saga Norén i Bron, Sara Lund i Brottet, Sebastian Bergman i Rosenfeldts och Hjorths böcker och Hans Rekke i David Lagercrantz nya bokserie. För att ta några exempel.

Så hur blir det då? Nja, jag är svårflörtad. När jag redan på sidan 33 (av 600) läser meningen ”Adam Blom var ett fysiskt praktexemplar med välutvecklade biceps och ett tydligt sexpack som avtecknade sig mot den tajta vita t-shirten” är jag förlorad bortom räddning. Att sedan Vincent Walder är en blek kopia av Robert Langdon i ”Da Vincikoden” gör inte saken bättre. Alla märkliga symboler som dyker upp i närheten av döda kroppar, som ska tolkas och förstås, komplicerar en historia som skulle ha kunnat vara intressant. Det finns element i handlingen som hade kunnat förvaltats bättre. Ett visst mått av spänning räddar dock boken från ett totalt haveri liksom intressanta inblickar i en mentalists arbete. Fast mest undrar jag hur mycket Tv4 fick betala för den omfattande produktplaceringen.

600 sidor gör inte en bok bättre. Ett större omfång har ingen betydelse för kvaliteten. Vad har det tagit åt dagens deckarförfattare? Har de drabbats av storhetsvansinne? Läs klassikerna och ta lärdom! Kill your darlings! Less is more!