Kerstin Ekman inspirerar till litterära återblickar och omläsningar

I ”Min bokvärld” – som snarare är en personlig essä än en litteraturvetenskaplig exposé – återvänder Kerstin Ekman till sina klassiker, betonar omläsningen. Från sin nuvarande utsiktspunkt ser hon nya sidor av de böcker hon för första gången läste i unga år.

Jag vill inte kalla detta kanon, snarare en slingrig, röd tråd. Poängen är inte att det är just dessa böcker som måste läsas, utan att man kan följa en linje av mognad med slumpmässigt individuella bokval. Jag har kommit till liknande insikter som Ekman, men med en helt annan litteraturlista: mörkare, trashigare. En av mina största läsupplevelser har till exempel varit Carlos Castanedas helrubbat superflummiga men också för new age-genren ovanligt krassa skildringar av mötena med trollkarlen Don Juan. De handlar faktiskt bara om döden. Definitivt ingen existentiell tröst, som new age annars brukar ägna sig åt.

Som ung hade jag dessutom många svartklädda killkompisar. De började, på gott och ont, styra min läsning. Det var surrealister som gällde, och outsidergubbar: Lautreamont, Breton, Artaud, Julien Gracq. Jag är inte helt säker på att jag vill läsa om dem. Och de böcker från den tiden som jag faktiskt har läst om har visserligen varit häftiga (som ETA Hoffman, Sheridan Le Fanu och H P Lovecraft), men de har också känts aningen banala. Jag är vuxen nu, rentav gammal. Jag är mindre intresserad av främmande världar, spöken och det undermedvetna, mer fascinerad av mysterierna i denna värld. Fast Emily Brontës ”Svindlande höjder” ska jag nog, med Ekman som guide, ändå läsa om.

Men okej, nu är det inte mig själv jag ska skriva om. Förlåt. Det är bara det att Ekman verkligen inspirerar till egna litterära återblickar, även om jag nog snarare vill läsa om klassiker som jag inte hade vett att uppskatta på den tiden. Jag blir rentav sugen på att följa Ekmans röda tråd, där författare som Selma Lagerlöf, Carl Jonas Love Almqvist, Anton Tjechov, Doris Lessing, och många fler dyker upp.

Ekman väver ihop litteraturen med sin egen livserfarenhet, till exempel när hon apropå Thomas Manns ”Bergtagen” gör ett snabbt nedslag i en upplevelse som säkerligen var fasansfull: hon hamnade ensam i en snöstorm på fjället. Hon kopplar också klassikerna till samtiden. Även om hon inte berör det allra senaste, AI, så finns det många inpass om deep fake, lögner och skvaller på sociala medier, och förstås, kriget i Ukraina.

Hon skriver om tiden och om livet som berättelse, om grekernas kairos och peripeti, det vill säga begrepp i dramaturgin som handlar om ögonblick, timing och vändpunkter. Använder vi oss kanske av sådana i verkliga livet också? ”Uppfinner vi på nytt kairos när berättelsen börjar bli seg, sätter vi in en peripeti när den verkligen behövs?” Som om vi vore författare till våra egna liv.

Parallellt med det lugna resonemanget dyker det ibland upp en subtil humor. Bildmaterialet bidrar ibland, som i det avvikande kapitlet om tiden i Svenska Akademien – renons på skvaller men sarkastiskt illustrerad med enbart bilder på kristallkronor. Fem stycken på åtta sidor! Det är så sjukt kul, så subtilt elakt. Men man kan också se det som att det finns en nästan insinuant ådra. Jag vet inte om jag helhjärtat gillar det draget, men det är bara bra: jag vill inte enbart tycka om Ekman, jag vill inte se henne som en klok berättartant, jag vill hellre ha inslag av konflikt. Och när jag håller med henne blir jag mycket entusiasmerad av hennes ilskna hugg. Som när hon skriver om Anders Österlings recension av Moa Martinson i Svenska Dagbladet, där han påstår att ”underlivssynpunkten dominerar”. I raseri över förringandet av Martinsson gav Ekman själv ut ”Knivkastarens kvinna”: ”I den rådde underlivssynpunkten, det kan jag försäkra”.

Apropå dramaturgisk timing, så vet Ekman hur man varvar temperament med lågmäldhet. Från det behärskade ursinnet kan hon konsten att byta fokus och sjunka in i drömmande sorgsenhet, som här, i en association från Charles Dickens: ”Dickens såg Themsen som döden. För mig är tiden en flod. Den går alltid framåt mot utloppet som är döden. Men den gör tidvattensvändningar i minnet, drar vattnet tillbaka och livar upp det förflutna. Det kommer igen, kastar upp både sopor och lik för att inte tala om halvdöda på stränderna. Kastar upp vackra, skimrande minnen också. Fast då tänker jag mera på älvar, som Voxnan.”

Att någon levande människa skulle kunna få mig att vilja läsa Charles Dickens, det trodde jag aldrig, men nu har det hänt. Även om jag tänker bryta mina nedstigningar i dödens flod genom att läsa om Ekmans egna böcker. Jag börjar med ”Knivkastarens kvinna”.