Långt och parodiskt om modemord

Jag erkänner. Det är något kittlande med modehus och all den svärta som finns bakom den glittrande och flärdfulla ytan. Och inte minst blir det perfekt stoff för en film. Filmen House of Gucci är baserad på boken House of Gucci: A sensational story of murder, madness, glamour and greed av Sara Gay Forden, och handlar om familjen Gucci och deras modeimperium med samma namn som de sedan förlorade helt. Och visst är det just makt, pengar, familjeintriger och mord som är några av ingredienserna även när Ridley Scott nu tagit sig an den tragiska historien som slutar med att Maurizio Gucci (Adam Driver), den tredje modegenerationen Gucci, blir skjuten på uppdrag av ex-frun Patrizia Reggiani (Lady Gaga).

Filmen börjar just med mordscenen för att sedan slussa in tittarna i tidsmaskinen och åka tillbaka till 1970-talet när Maurizio och Patrizia möts för första gången.

Det börjar ganska charmigt. Paret träffas på en maskeradfest för första gången där Patrizia misstar Maurizio för en bartender och vill sjunka genom jorden när han presenterar sig med Gucci som efternamn. Men det triggar också igång henne och visst uppstår kärlek. Till Maurizios pappa Rodolfo Guccis (Jeremy Irons) stora förtret, ska sägas, som mest ser Patrizia med sin enkla bakgrund som en lycksökerska och har betydligt större planer än så för sin son. Som att en dag ta över modeimperiet efter honom, som han äger med sin bror Aldo Gucci (Al Pacino).

Men kärleken övervinner mycket även i en nattsvart värld. Maurizio och Patrizia gifter sig och en resa in i modeimperiets maktkorridorer börjar, där paret, med påtryckning av Patrizia, går mer och mer över lik för att ta över företaget. Eftersom den här filmen är hela två timmar och fyrtio minuter lång (på tok för lång) snabbspolar vi fram till att Maurizio begär skilsmässa, vilket får Patrizia att önska livet ur honom, och ja så blir ju fallet också. Hon beställer ett mord på honom som genomförs och hon döms senare till 29 års fängelse.

Även om man sugs in i historien och det är fantastiska kostymer och bra musik som genomsyrar filmen, finns det allt för många invändningar för att House of Gucci ska ta sig in i hjärtat.

Tyvärr känns det mest som att man har lagt på ett karikatyrlager på allt, även om det finns en viss självdistans i den.

Jared Lato som är helt oigenkännlig i sin roll som Maurizios kusin Paolo Gucci (oerhört skicklig mask dock), spelar över till den grad att det inte blir roligt, och karaktärernas brytning på engelska med italienska accenter (olika dessutom) känns bara krystade och som parodier. Filmen hade vunnit mycket på att casta skådespelare som faktiskt hade kunnat prata italienska även om det inte inneburit den stjärnkavalkad i rollerna som det är nu.

Men det är inte dåligt rakt igenom. Fotot är snyggt och närgånget och jag gillar hur man använder musiken för att i mångt och mycket ge en riktning om var i tiden vi befinner oss under filmens gång. Den största behållningen är dock att det här historien har lyfts upp till ytan. Jag lämnade definitivt salongen mer nyfiken på Gucci-familjen och kommer garanterat grotta ner mig i historien på betryggat avstånd från såväl karikatyrer som fejkdialekter.