Publiken bjuds in i George och Marthas vardagsrum

Den amerikanske dramatikern Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? hade urpremiär i New York 1962 och räknas som en av de stora moderna klassikerna.

På fredag, den 2 oktober, är det premiär på Helsingborgs stadsteater och under tre och en halv timme, med två pauser, får publiken följa det mörka äktenskapsdrama som utspelas under en natt hemma hos historieprofessorn George och hans fru Martha när hon bjuder hem ett yngre par, biologiläraren Nick och hans fru Grynet, på efterfest.

– Pjäsen är en klassiker för att den bär på tankar och idéer som vi människor känner igen i alla tider, som hur man lever sitt liv och kärlek och livslögner och hur man handskas med varandra, säger skådespelaren Reine Brynolfsson som i rollen som George gästar Helsingborgs stadsteater för första gången.

– Texten är så fantastisk, säger Maria Kulle som spelar Georges fru Martha. Den bär oss och det är det man som skådespelare önskar, det är det man studsar mot. Och det är så fantastiskt att den är så brant, den byter hela tiden led. Oj, nu är vi här. Oj, nu händer det. Man sitter aldrig säker i sadeln

– Det känns som om den har kommit till nästan som en eruption, konstaterar Reine Brynolfsson. Man får en bild av att Albee har har skrivit den på ett par veckor.

Pjäsens yngre par spelas av Gustav Berg och Kajsa Ericsson som båda, liksom Maria Kulle, stått på Helsingborgs stadsteaters scener tidigare. Även Gustav Berg lyfter fram texten och beskriver pjäsen som ett färdigt universum att kliva in i.

– Det är en jättestark och rik berättelse och texten är så begåvad att man inte behöver gå in och fylla den med liv som inte finns, det finns redan en värld som är så välorkestrerad, säger han. Man får en förståelse för de här människorna och det känns som om vi alla spelar samma pjäs och har samma idé om vad vi gör.

– Ett viktigt tema här är tvåsamhet och de här människorna, så väl Nick och Grynet som George och Martha, sitter på något sätt ihop tillsammans, säger Kajsa Ericsson om pjäsens handling.

– Man kan kan tänka att det skulle vara lättare om de lämnade varandra, att de borde gjort det för länge sedan, fortsätter hon. Men de väljer inte så aktivt, det är mer att nu är jag med den här människan och livet bara pågår. Och de har hittat någon slags terrorbalans med varandra som bara pågår och är dynamisk.

Kvinnorollerna i Vem är rädd för Virginia Woolf är starkt präglade av en tid när männen gjorde karriär och kvinnorna förväntades vara hemma men de fyra skådespelarna är överens om att pjäsen också har många kopplingar till nutiden.

– Naturligtvis är rollerna grunden för hur de lever sina liv men jag tycker samtidigt att hur kvinnorna är gentemot männen i sin relation känns modernt, säger Maria Kulle. De svarar upp, de finner sig inte och de utmanar. På det sättet är den här pjäsen nutid. Och Martha är en okuvlig person med en enorm livskraft, hon är verkligen ingen följsam kvinnoroll från den tiden.

– När jag fick rollen var det lite som att hur kan du göra det här? Att jag som skådespelare skulle behöva kuva mig eller förminska mig. Men det finns inte ett spår av det, instämmer Kajsa Ericsson. Grynet existerar på sina egna villkor. Dessutom är hon och Nick ett yngre par som kommer hem till ett äldre par och våra liv ligger i deras händer angående karriären så det handlar mycket om att det finns en massa konstruktioner som de måste förhålla sig till båda två.

– Det här att umgås med rätt personer, säga rätt saker och vara i rätt sammanhang är enormt viktigt också i dag, säger Maria Kulle vidare. Det unga paret går en balansgång när de kommer hem till Martha och George. De blir ditbjudna klockan två på natten på efterfest och kan inte tacka nej.

– Om man tittar på det här med könsroller så finns det också ett starkt stråk kring vem mannen förväntas vara och vem han inte blev och varför han inte blev det, lägger Gustav Berg till. Från Marthas sida är det en jättestark grej hon driver mot sin man så temat kring könsroller är lika starkt på bägge håll.

– För Albee var Vem är rädd för Virginia Woolf? mycket en uppgörelse med den amerikanska drömmen och handlar om vad de ideal som fanns och som man skulle leva upp till gjorde med människor, menar Reine Brynolfsson. Den uppgörelsen finns alltid om man ser på det sociala trycket utifrån kring hur man ska skapa sitt liv och hur det tär på förhållanden och vilka krafter det sätter i gång.

På Lillan har George och Marthas vardagsrum, där hela pjäsen utspelas, byggts upp i mitten och publiken är placerad runt om på alla fyra sidor.

– Det var en av de saker som lockade mig när Eva (Dahlman, föreställningens regissör, reds. anm.) tog upp det här första gången, berättar Reine Brynolfsson. Jag har gjort föreställningar med Eva tidigare där man går otroligt nära publiken och det är väldigt spännande. Sedan sätter i och för sig coronan gränser vad gäller närhet nu men det passar väldigt bra att publiken också är mitt i det här rummet.

– Det är härligt att befinna sig mitt i kärnan så att säga och vi arbetar med att publiken alltid har kontakt med någon av oss när vi rör oss i rummet och motspelaren speglar vad den andra säger och gestaltar. Det ger en väldigt realistisk känsla, säger Maria Kulle.

– Jag tror att publiken kommer att känna att de är i rummet med de här människorna som kommer till George och Martha på den sena efterfesten, fortsätter hon.

– Precis som Grynet och jag inte kan lämna George och Martha kan inte publiken heller lämna det här, konstaterar Gustav Berg.

På fredag är det alltså premiär för Vem är rädd för Virginia Woolf? och Maria Kulle menar att man den absolut är värd att se även om man sett den tidigare.

– Den här pjäsen är så rik så även om du har sett den eller filmatiseringen innan och tänker att ja, ja, jag vet hur det går ska du absolut se den för du kommer att se andra saker, slår hon fast. Det är det som gör klassiker och stora verk, att det finns många olika skikt och du kan gräva i den här gruvan. Det är härligt!