Rihab Garci debuterar med en förortsskildring full av värme
Vi kommer ändå bara bli becknare
Text: Rihab Garci
Förlag: Bonnier Carlsen
En becknare är detsamma som en langare. Tyvärr har nog de flesta som arbetat i förortsskolor hört elever uttrycka liknande brist på framtidstro som bokens titel inger.
Debuterande Rihab Garci, som jobbar som lärare i en Stockholmsförort, gillar uppenbart personerna hon skildrar, och hon gör det med allvar, men ännu mer värme och humor.
Selma, Samir och Sebbe är niondeklassare med livet framför sig, och ett löfte om evig vänskap. Men först ska de ta sig igenom nationella prov, gymnasieval, skolbal. Och tonårens allmänna drama och förortens mer specifika. En häktad klasskompis har placerats på SiS-boende, en skuld måste betalas.
”Leila blir en hyllning till alla lärare som bryr sig, och visar hur viktig en enskild person kan vara.”
Ovanligt nog har Garci inkluderat ett vuxenperspektiv i form av en lärare. En sådan som brinner för sitt jobb och ställer upp för sina elever, även utanför skoltid. En sådan som kommer att bli utbränd, tänker jag cyniskt. Leila blir en hyllning till alla lärare som bryr sig, och visar hur viktig en enskild person kan vara.
De fyra berättarrösterna har egna kapitel, med störst utrymme för Sebbe som ställt till det för sig. Användandet av slang skapar autenticitet, men att överanvända ”cok” är lika tjatigt som att överanvända ”mycket”. Vissa vändningar i handlingen är enkla att räkna ut i förväg, och ibland saknas fördjupningen. Förståelsen för nuet blir tydlig, men inte alltid varför det blivit så.
