Susanna Alakoskis romansvit är värdefull och viktig läsning
Dotterdottern
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Natur & Kultur
Titlarna på de två första delarna i Alakoskis romansvit, ”Bomullsängeln” och ”Londonflickan”, riktar fokus på böckernas respektive centralfigurer, men senaste ”Dotterdottern” antyder något annat. Än mer än i seriens två första delar är det rötterna och banden till dem som gått före som är det centrala.
För varje generation i romansviten har vyerna vidgats och rörelsefriheten ökat. Medan mormor Hilda i Vasa hade fullt upp med att ta sig själv och barnen levande genom krigen har de fysiska levnadsförhållandena förbättrats avsevärt för hennes dotterdotter Kathrine i gränsen mellan sjuttio- och åttiotal. Det tydliggörs inte minst i finstilta detaljer. Medan mamma Gretas ögon i ”Bomullsängeln” strålade när hon fick ett äpple på julafton tar hennes dotter Kathrine en apelsin i förbifarten, på väg ut från köket. På samma sätt har också möjligheterna till självförverkligande gradvis ökat. ”Dotterdottern” är därför i högre grad än föregångarna en klassisk utvecklingsroman om att försöka hitta sig själv.
Men samtidigt som centralgestalten Kathrine bokstavligen spränger gräns efter gräns ligger det finska arvet och tidigare generationer kvinnors erfarenheter i henne som en resonansbotten. Ett arv som både tynger och ger stadga, beroende på var i livet man befinner sig. Susanna Alakoski låter på ett trovärdigt vis Kathrine förkroppsliga mellanförskapet och upplevelsen av rotlöshet, kampen för att försöka bli någon man inte är och riskera att förlora sig själv på vägen.
”Susanna Alakoski låter på en trovärdigt vis Kathrine förkroppsliga mellanförskapet och upplevelsen av rotlöshet, kampen för att försöka bli någon man inte är och riskera att förlora sig själv på vägen.”
På ett sinnrikt sätt låter författaren också arvet gå igen i språket – trots att Kathrine är uppvuxen i stan finns naturen ständigt närvarande, i bilder och liknelser. Alakoski skapar också stor språklig dynamik genom att låta kärva och delvis outtalade passager avlösa mer flödande och poetiska formuleringar, varvat med rakt och realistiskt berättande.
Liksom de två första delarna i romansviten är ”Dotterdottern” en berättelse i flera lager. Ovanpå den personliga berättelsen finns den om kvinnoförtryck i allmänhet, och om fabriksarbeterskors erfarenheter i synnerhet. Samtidigt är det också en berättelse om invandring, samhällsutveckling och svensk tekoindustri, där väl valda tidsmarkörer sätter in berättelsen i dess historiska ram.
Trots att man som läsare förstår att det ligger många, många timmar av research bakom boken låter Alakoski aldrig fakta ta överhanden, något som bitvis var fallet i ”Londonflickan”. Den ger istället stadga och trovärdighet åt fiktionen, som å sin sida ger kropp och röst åt historien. Det är ett viktigt och värdefullt romanbygge som Susanna Alakoski skänker läsarna och jag gläds åt att ännu en del i sviten återstår.
