Tätt och välspelat framtidsdrama

Från våra platser i salongen tittar vi in i en rymdbas på planeten Mars år 2030. Det är vita kala väggar, diskret placerade instrumentpaneler, ett bord att äta vid med lite gladare färg i bakgrunden, bestick och tallrikar som kommer och försvinner automatiskt och så ett runt fönster ut mot en värld av kala klippor och röd sand.

Här lever de fyra personerna i team Monsun, två män och två kvinnor, ett inrutat liv av underhåll av rymdbasen och sig själva enbart avbrutet av hälsokontroller, måltider, sömn och klämkäcka rapporter till jorden och sina sponsorer där.

Teater 23:s nyskrivna föreställning Mars 2030 är ett tätt sci-fi-drama om vad som händer på rymdbasen när matleveranserna slutar komma, vattnet är på väg att ta slut och elen stängs av.

Det finns mycket att känna igen från pandemitiden i isoleringen, i påfrestningen av att ha exakt samma människor runt sig hela tiden, i rädslan för minsta hostning. För team Monsun är situation betydligt mer tillspetsad. Hjälpen finns långt, långt borta eller kanske inte alls ...

De fyra skådespelarna - Gunilla Andersson, Gustav Bloom, Josefin Larsson och Björn Löfgren - är skickliga på att med små medel ge tydliga bilder av de fyra individerna som frivilligt sökt sig till livet på rymdbasen. Med hjälp av inspelade filmer där de berättar om varför de lämnar jorden och vad de kommer att sakna och deras agerande på rymdbasen ser vi deras sorger, längtan, drömmar och förhoppningar.

De skapar också med lika små medel en sakta stigande, nästan klaustrofobisk spänning - någon hostar i smyg, någon försvinner ut på natten, en annan hanterar kontrollpanelen i ensamhet och ytterligare en annan gömmer undan mat. Är syftena goda eller onda?

Den centrala frågan i Mars 2030 är vilka vi blir när tillvaron sätter extrem press på oss. Vad händer med medmänsklighet, generositet och solidaritet och vad händer med vår framtidstro? Förutom kopplingen till pandemitiden finns naturligtvis en koppling till framtiden, till klimathotet och vad vi gör med vår jord och med och mot varandra.

Målgruppen för Mars 2030 är 13 år och uppåt och det är en välspelad föreställning med sci-fi-doftande scenografi och kostymer som skickligt drar in publiken i den lilla rymdbasvärlden och öppnar upp för så många tankar och diskussionsämnen i bussen på väg hem eller i klassrummet.

Det är också en föreställning som bjuder på en känsla av orättvisa. Vi i salongen får äntligen, äntligen sitta där (än så länge med rejäla avstånd). Vi har precis börjat få vår frihet tillbaka. På scen förlorar de den bit för bit ända fram tills att mörkret lägger sig i salongen. Tack och lov anas också en gnutta hopp och framtidstro.