Tokarczuks briljanta sanatorieskildring både roar och skrämmer
Empusion
Författare: Olga Tokarczuk
Översättare: Jan Henrik Swahn
Förlag: Albert Bonniers
En ung ingenjörsstudent anländer till ett sanatorium för tuberkulossjuka i bergstrakter med hög och livgivande luft, och blir snart indragen i ett socialt spel och spirituella och filosofiska samtal om liv och död, krig och fred, kvinnligt och manligt. Thomas Manns mästerliga romanepos ”Bergtagen” från 1924, får man väl anta? Men vänta! Huvudfiguren lystrar inte till namnet Hans Castorp utan till Mieczyslaw Wojnicz. Och sanatoriet heter inte Berghof utan Görbersdorf, och är inte beläget i utkanten av Davos utan i dåvarande nedre Schlesien (nuvarande sydvästra Polen). Men framför allt heter författaren inte Mann, utan Olga Tokarczuk, vars senaste roman ”Empusion” nu föreligger i den alltid lika stilsäkra Jan Henrik Swahns svenska översättning.
Det är förstås ingen slump att romanen har ett upplägg som är snarlikt ”Bergtagen”, det blir man snart varse när man upptäcker berättelsens många raffinerade anspelningar på den äldre Nobelpriskollegans moderna klassiker. Båda två utspelar sig strax före första världskrigets utbrott, vilket betyder att stora delar av Centraleuropa ännu ett par år kommer att ingå i den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och att Tyskland fortfarande är ett kejsardöme. Det är den tiden och den miljön som en tydligt inspirerad Tokarczuk dykt ner i, och där hon samlat upp mycket av det tankegods som präglade det Europa som var på väg att ta det avgörande och olycksaliga klivet från den gamla världsordningen till modernitetens brutala framfart via ett för hela världen förgörande krig.
”En oavlåtligt roande läsfest för litterära finsmakare.”
Likheterna med ”Bergtagen” märks i samtalen mellan de från hela Europa församlade manliga sanatoriegästerna, liksom motiviska inslag av död och mysticism. Tocarczuks skapelse är dock snarare ett slags vrång- och skräckbild av Manns verk. Hon lånar berättarelement av honom, men för in feministiska vinklingar som inte ryggar för gastkramande spökerier, i kontrast till det manliga perspektivet i de många och långa intellektuella diskussionerna om politik, filosofi och konst, och inte minst i de utpräglat misogyna kommentarerna till den brännande kvinnofrågan.
”Naturläkande skräck”, lyder också bokens undertitel, och huvudtiteln ”Empusion” kan härledas till ett kvinnligt spöke i den grekiska mytologin som hämnas männen genom att dricka deras blod. Konstfärdigt väver Tokarczuk in små oroande antydningar om något främmande, oroligt och kusligt mitt i den till synes vardagliga samvaron på sanatoriets pensionat: den unge Wojnicz upplever det som att ”världen omkring honom är en dekoration målad på en papperskuliss”, och han tänker på något ”underjordiskt” när han smakar på den märkliga brygden med namnet Schwärmerei: ”rötter och mossa, svamp och lakrits”. Man tänker på häxorna i Macbeth.
Tokarczuk har uppenbart haft roligt under arbetet med den här på en gång bildade, ruggiga och gycklande berättelsen om kvinnlig hämnd, vilket resulterat i en oavlåtligt roande läsfest för litterära finsmakare.
