Alex Voronov: Alex Voronov: Krigsljud och vardag i den södra frontstaden

Vid bordet bredvid sitter en äldre ukrainsk militär tillsammans med en kamrat, möjligen en civilist, och jag kan inte låta bli att tjuvlyssna. Han berättar om strider som utspelat sig nyligen och visar foton på kamrater, talar om vem som lever och vem som är död, nämner en kommande begravning.

De vänliga servitriserna frågar om jag och min medföljare är från Mykolajiv eller på besök och uppmanar oss att komma tillbaka. Det ger en känsla av någon sorts absurd normalitet. Så fungerar många som lever i sådana här krigsmiljöer. Man vänjer sig, hittar ett sätt att stå ut.

Mykolajiv ligger på en halvö där floderna Inhul och Södra Buh möts och rinner ut i Svarta havet. Från att ha varit skeppsbyggarstaden och metallurgistaden är den nu en frontstad i Ukrainas försvar i söder. Den enda vägen till de ryska makthavarnas våta dröm, Odessa och kontroll av hela den ukrainska Svartahavskusten, går över Mykolajiv.

Det var inte riktigt så angriparna och de ukrainska försvararna tänkte sig det från början. De hade var sin plan för anfall och försvar som inte fungerade.

På storinvasionens andra dag landsatte ryssarna några dussin soldater från helikoptrar vid Kobleve, en kustort sex mil öster om Odessa. Planen var sannolikt att säkra platsen för en större marin landsättning. Resultatet blev dock förluster och reträtt.

Ukrainarna trodde i sin tur att den ryska armén aldrig skulle inta Cherson utan tvingas stanna på andra sidan Dnepr-floden. Varför bron vid Cherson inte sprängdes är en av flera frågor kring Rysslands oväntat snabba anfall i söder som det ukrainska ledarskapet ännu inte besvarat offentligt.

Men efter den relativt enkla erövringen av Cherson stödde ryssarna på hårt motstånd i Mykolajiv. En pansarkolonn tog sig långt in i staden men stoppades. Spåren från den striden är kvar – utbombade bostadshus utmed Centralavenyn, splittermärken i fasaderna och svart betong där pansar har brunnit.

Under de första veckorna bombades länsadministrationen och en militärförläggning med flera hundra döda som följd. Beskjutningen pågår sporadiskt än i dag. En del av angreppen är uppenbart riktade mot något av betydelse för försvaret, där målen väljs ut efter tips från infiltratörer. Mycket är dock rena terrorattacker mot bostadskvarter, mest i stadens utkanter men även i centrum där många fönsterrutor är ersatta med plywood-skivor.

Framtiden är komplicerad. Mykolajiv och Odessa kommer att förbli under ukrainsk kontroll – den bedömningen gör alla här. Men det räcker inte. Cherson och kustområdet måste befrias och det är svårt. Den öppna terrängen som leder dit är otacksam för ukrainarna som inte heller tänker strida som sina motståndare. Att ödelägga egna städer för att inta dem är inte ett alternativ för Ukraina.

Det ryska ledarskapet tycks i sin tur ha bestämt sig för att hålla fast vid Cherson och omgivningarna. Det handlar förstås om det övergripande ryska målet om erövring och vidare expansion men även om att behålla det som tagits tidigare. Öster om Cherson ligger Nova Kachovka och kranen till den ledning som förser Krim med dricksvatten. Ukraina stängde den 2014, Ryssland öppnade den igen i mars i år.

Vägen till seger handlar, återigen, om uthållighet och vapen. Det förra har ukrainarna så att det räcker och blir över. Det senare behöver vi i väst ge dem – mer och snabbare.