Sofia Nerbrand: Alla åsikter är inte lika mycket värda
Jag begriper den humanistiska principen om asylrätt och att människor flyr från diktatur och elände i Mellanöstern. Men jag och mina judiska landsmän kommer att tvingas lämna Sverige på kuppen. Det är bara en tidsfråga.
Ungefär så sade komikern och författaren Aron Flam till mig för några år sedan. Som förespråkare av en liberal migrationspolitik och närmast en aktivist vad gäller att bekämpa antisemitism så drabbades jag av en inre kris.
Aron Flams ord har ringt i mitt huvud många gånger därefter.
Rädda liv från krig och förtryck. Ja!
Arrangera kippavandringar mot judehatet. Ja!
Blev det som jag önskade? Nej.
Vissa har under lång tid kritiserat ”massinvandringen” och ”mångkulturalismen”, och lägger skulden för dagens våld och värderingskonflikter på liberaler som undertecknad. Det var vi som släppte in människor med annan bakgrund och kultur.
Här blir det nödvändigt att understryka en central sak: Bara för att man uppskattar pluralism betyder inte det att alla kulturella eller religiösa uttryck är välkomna. Kvinnlig könsstympning är ett uppenbart exempel. Men det tog tyvärr drygt 20 år innan alla på riktigt tog ställning mot hederskultur. Vi har börjat prata mer om baksidorna av klankultur och gangsterrap, men många tassar fortfarande runt dessa företeelser.
”Bara för att man uppskattar pluralism betyder inte det att alla kulturella eller religiösa uttryck är välkomna.”
Det finns en välmenande vilja att visa tolerans i Sverige, och det är något fint. Att vara öppen för att andra lever och tänker annorlunda än man själv är viktigt. Men det betyder inte att man ska godta alla värderingar som en del invandrare hyser och agerar utifrån.
Vi har inte varit tillräckligt tydliga med vad vi inte uppskattar, eller ens accepterar. Att vara liberal betyder inte att man är nihilist och att allt går för sig. Det finns självfallet dygder som är bättre än andra. Och uppfattningar som är avskyvärda, till exempel antisemitism eller antidemokratiska åsikter.
Att samlas i tusental på Sergels torg och vråla att man ska rensa området mellan Jordanfloden och Medelhavet på judar är osmakligt.
Att i mikrofonen basunera ut att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn utan lagstöd och spä på LVU-kampanjen är farligt.
Men detta skedde på söndagen i Sveriges huvudstad.
Detta bådar inte gott inför framtiden.
Kriget i Mellanöstern lär intensifieras och polariseringen med den, i hela västvärlden. Tidigare kunde även en hel del vänsterröster engagera sig mot antisemitismen – när den kom från extremhögern. Men när det nu även kommer från många högljudda Palestinaanhängare håller vänstern och Kultursverige tyst eller står ensidigt på Gazas sida. De protesterar inte (lika högt) mot den värsta pogromen mot judar sedan andra världskriget: det bestialiska mördandet i Israel den 7 oktober. Inte heller hörs krav på att terrororganisationen Hamas ska återlämna de 220 personer som är deras gisslan.
Vi står inför en formidabel utmaning när olika värderingssystem står emot varandra. Det är av oerhörd vikt att meningsskillnaderna inte slår över och ställer människor emot varandra. Särskilt när några är beredda att ta till våld.
Företag med judiska ägare trakasseras nu i Spanien. Synagogor angrips i Tyskland. Svenskar skjuts ihjäl i Belgien.
Det är outsägligt sorgligt att många fler judar än Aron Flam funderar på att lämna sitt hemland därför att de på goda grunder är livrädda. Och ännu mer tragiskt att det finns få ställen att fly till. Antisemitismen är tyvärr utbredd över hela världen.
Svensk skola måste se till att barn, från riktigt tidig ålder, vaccineras mot vanföreställningar om judar. Vuxna som öppet hyllar Hamas ska få höra att de borde skämmas. Judar ska kunna känna sig säkra i Sverige. Det är av existentiell betydelse.
