Petter Birgersson: Det är inte svensk lags fel att Sverige befinner sig under hot
Susanna Trehörning, chef för kontraterror på Säkerhetspolisen, konstaterar i Sveriges Radio (26/7) att statliga ledare, religiösa ledare och ledare för olika terrororganisationer ligger bakom hets och hot mot Sverige och svenskar.
Terrorforskaren Hans Brun menar att det är ett stressigare läge nu än på länge. Uppviglingen mot Sverige ligger i mångas intresse: Ryssland, Iran, Irak, IS och al-qaida. Till det kommer, med Bruns ord, en ”krydda” i form av högerextrema aktivister.
Vi är samtidigt i ett slags läge mellan fred och krig. Vi är uttalat på Ukrainas sida mot angriparen Ryssland. Den ryska regimen för inte enbart ett uttalat utplåningskrig mot Ukraina utan har Europa och väst som sin utpekade fiende.
Det där är något alla svenskar måste träna sig i att förstå. Hur agerar man ansvarsfullt när läget är kritiskt?
Det inkluderar även medierna. Ingången för svenska journalister är att man ska vara konsekvensneutral – enkelt uttryckt att strunta i vad som blir följderna av att man rapporterar händelser. Det är en bekväm hållning. Men medierna är inte enbart passiva åskådare utan i allra högsta grad deltagare i vad som sker i samhället. Att uppmärksamma någon företeelse – låt säga en dockhängning eller en koranbränning – är att bidra till att få budskapet i cirkulation. Varje gång bör även journalistkåren fråga sig vem som ligger bakom, vad syftet är och vem som gynnas. Redaktionerna bör åtminstone vara medvetna om vems ärenden man riskerar att gå.
På senare tid har också flera etablerade medier börjat granska koranbränningarna ur det perspektivet. I hög grad är det dock en typ av information som så kallade alternativa medier tidigare förde ut. Med information om medborgarskap och bakgrund går det att komma närmre frågan om det är en allmän protest mot islam som religion, hat mot muslimer, eller om syftet är stoppa Nato-inträde och/eller att driva på hat mot Sverige och svenskar.
Medierna kan också hjälpa till att upplysa, såväl svenska medborgare som andra, om innebörden av demonstrations- och yttrandefrihet. Det är inte så att polisen genom demonstrationstillstånd avgör var gränsen för hets mot folkgrupp går, det är en fråga för domstol att avgöra. Först och främst har polisen att se till säkerheten på platsen.
Regeringen har en knepig sits. Den är ansvarig för säkerheten i Sverige, ska leda landet in i Nato och ska upprätthålla de medborgerliga friheterna. Ett viktigt medel är kommunikation, till exempel med muslimska företrädare i och utanför Sverige. Den bör först och främst gå ut på att förklara utgångspunkten för svensk lag och dess tillämpning, inte att diskutera eftergifter.
Svenska politiker och diplomater har absolut en viktig uppgift i att nå ut till mindre välvilligt inställda stater. Som de 57 utrikesministrar i den Islamiska konferensorganisationen (IKO) som enligt TT den 31 juli ska hålla ett möte om svenska och danska koranbränningar (SVT 26/7). De demokratiska rättigheterna i de egna länderna står dock inte på agendan, vilket också bör noteras för dem som börjar med att söka felet i svensk lagstiftning.
Men framför allt behöver Sverige stöd från våra nära allierade och då måste dessa, våra vänner, förstå grunderna i hur det svenska systemet för demonstrations- och yttrandefrihet fungerar.
En sak bör stå klar för seriösa företrädare av alla slag, inkluderat tidigare utrikesministrar och FN-diplomater: Det är Sverige som är utsatt för hot och brott – som brandattacken mot den svenska ambassaden i Bagdad – det är inte Sverige som hotar freden i världen.
