Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Det föds för få barn i Sverige
Vi svenskar föder knappt några barn längre. Trots generös föräldraförsäkring och förskolor. Förstföderskorna blir allt äldre, och antalet barn per kvinna är det lägsta på 50 år, enligt SCB.
Socialpolitik som gjort det möjligt för många fler kvinnor att kombinera karriär med familjeliv har länge pekats på som anledning att nativiteten inte har störtdykt i Sverige, åtminstone inte lika fort som den gjort i flera delar av Syd- och Centraleuropa. Omkring tiotusen tyska politruker har gått på studiebesök hos svenska förskolor, för att förstå vad vi gör rätt. Den nordiska välfärdsstaten har framhållits som föredömlig, kanske rent av ett vaccin mot en rubbad befolkningspyramid. Men inte längre.
”Frågan varför vi föder färre barn, och vad det säger om vårt samhälle, är inte ointressant.”
Det är lätt att avfärda den sjunkande nativiteten som ett icke-problem, särskilt från liberalt håll. Folk föder väl så många barn de vill? Eller till och med, som ledarskribenten Max Hjelm gjorde i liberala Dagens Nyheter (28/2), hitta något suspekt i vissas vilja – exempelvis Italiens premiärminister Giorgia Meloni – att få upp födslotalen. Det finns dock vissa invändningar mot funderingarna under den eggande rubriken ”Måste vi offra kvinnorna för att rädda västvärlden?”.
Visst, Max Hjelm har rätt i att kvinnor inte bara ska bli kuggar i ett barnafödarmaskineri för kung och fosterland, västvärld och välfärdsstat. Att få samhället att gå runt blir visserligen svårare när färre yngre ska försörja fler äldre. Bemanningsproblem inom äldreomsorgen underlättas inte direkt av färre händer som kan hugga i. Förväntan på en perfekt befolkningspyramid är ett tungt ansvar att lägga på individer. Och om det misslyckas kommer det offentliga att behöva harva fram ändå – en tänkbar politisk lösning stavas robotar i äldreomsorgen.
Men frågan varför vi föder färre barn, och vad det säger om vårt samhälle, är inte ointressant.
Till SVT säger Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet, att oro inför framtiden kan bidra till att fler drar sig för att bilda familj. Vem vill föda barn rakt in i krig och klimatkris? Svårigheter att komma in på bostadsmarknaden kan också föras till protokollet som ett hinder. Särskilt i storstäderna, och det är också där som förstföderskorna är allra äldst.
Kanske är det många som skulle vilja ha barn tidigare, men inte känner att de kan på grund av privatekonomi, världsläge, karriär eller svårigheter att finna rätt partner. Att föda första barnet senare kan dock göra det svårare att skaffa småsyskon. Det påverkar befolkningspyramiden, men framför allt är det trist för dem som skulle ha velat få (fler) barn.
Det rimliga i den här debatten vore att fokusera på dem – kvinnor som män – som inte får så många barn de vill, eller som blir ofrivilligt barnlösa. Familjen är ofta en källa till djup mening och glädje, som det kan vara en livssorg att aldrig få uppleva.
