Sofia Nerbrand: El-Haj förmörkar svensk politik

Han lät sina palestinska rötter bli viktigare än sitt dåvarande parti, Socialdemokraterna som avrådde honom från att gå på en Hamas-anstruken konferens i Malmö förra året. Själv uttryckte han det som att han lade rosen på hyllan när han gick dit. Och ”det här handlar om min identitet, om mitt DNA, om min familjs existens. Att inte delta hade varit att svika mig själv, min familj och hela det palestinska folket” (DN 24/1).

Men El-Haj är inte invald i riksdagen för att representera palestinier, utan på ett socialdemokratiskt mandat. Han ska inte gå etniska gruppers ärenden.

Nu river dock El-Haj sitt medlemskap i Socialdemokraterna efter att partiets distriktsledning i Skåne, efter mycket om och men, meddelade sent i fredags eftermiddag att den inte längre har förtroende för honom. S-strategerna hade säkert förhoppningar om att det skulle ske i skuggan av Märta Stenevis sorti tidigare på dagen. Partiledaren Magdalena Andersson har nämligen investerat otroligt mycket förtroendekapital på Jamal El-Haj. Med darr på rösten, och med stor indignation, har hon vid ett flertal tillfällen hyllat honom som Sveriges främste riddare i kampen mot terrororganisationen Hamas, trots att så inte har varit fallet.

Det går inte heller att komma ifrån att S in i det längsta har försökt att röstmaximera, och tänja på sin principfasthet när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. S gör nästan allt för att inte förlora röster från medborgare med bakgrund i Mellanöstern – särskilt inte mot bakgrund av att ett utpräglat identitetsparti, Nyans, jobbar hårt på att vinna dessa väljare. Det saknade bara 300 röster för att ta en plats i kommunfullmäktige 2022 i El-Hajs hemstad Malmö.

Dramat kring El-Haj fortsätter dessutom. Han deklarerade på måndagen att han alls inte avser att lämna sin riksdagsplats, utan fortsätter som vilde. Han förklarar att han ”motiveras av att vara en förebild för de med liknande bakgrund som jag, särskilt de unga”. Ingen vet vad han kommer att ta sig för. Kommer han att närma sig Nyans, som till och med erbjuder honom partiledarposten? Eller de radikala imamer som han tidigare haft samröre med?

Det vore mycket olyckligt om svensk politik, som redan är polariserad mellan höger och vänster och mellan stad och land, förmörkas ytterligare av en etnisk aspekt. Grupptillhörighet och identitet får inte bli viktigare än sakpolitik. Ytterst handlar det om respekt för den geografiska enhet, Sverige, som den nationella demokratin och riksdagen vilar på.

Oavsett om en riksdagsledamot är liberal, konservativ, nationalist eller socialist borde denne alltid sätta rikets säkerhet och välmåga främst. Utrikespolitik i all ära, men Sverige mår inte bra av att ha Palestinaaktivister i sin högsta beslutande församling.

Jamal El-Hajs lojaliteter är fel. Han behöver lämna sin plats i Sveriges riksdag.