Göran Persson som krisskapare

”Trots det stora motståndet drev vi igenom stängningen av kärnkraftverket i Barsebäck.” Orden är före detta statsminister Göran Perssons, hämtade från hans självbiografiska ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag, 2007). Göran Persson bodde i Malmö under denna tid som statsminister och blickade under sina söndagspromenader mot Barsebäcksverken. Där identifierade han ett hot. ”Vad skulle jag ha svarat om någonting hade inträffat? Det höll inte.” ”I och för sig hade jag ingen anledning att anta att en olycka skulle ske, med den kunde ske.”

Göran Perssons främsta allierade var Centerledaren Olof Johansson och tillsammans med Vänsterpartiet drev de genom nedläggningsbesluten av reaktorerna. Persson beskriver den av honom upplevda paradoxen att protesterna mot stängningen var kraftigast i Skåne.

Persson förklarar i boken att det är dags för Sverige att ställa om: ”Sverige slösar med energi. Det är bara att titta på hur tättbebyggda orter och även landsbygden ser ut under den mörka årstiden. Massor av belysning och massor av olika ljuseffekter.”

Inför vintern 2022/2023, ett kvarts sekel senare, är de orden värda att lägga på minnet. Skåningarna och blekingarna riskerar inte enbart att drabbas av extrema elpriser utan också i ett värsta scenario av planerade stängningar av delar av elnätet. Som det heter i Svenska Kraftnäts rapport till regeringen inför kommande vinter, Kraftbalansen på den svenska elmarknaden: ”Ökad risk kan också finnas för en situation där bortkoppling kan aktualiseras, jämfört med en normal vinter.”

Ett landskap utan belysning kan bli verklighet.

Nedskärningarna av försvaret var en bärande del av Göran Perssons saneringspolitik. Han skriver: ”År 1994/1995, starten på den socialdemokratiska regeringens neddragning av försvarsutgifterna, var försvarets andel av bruttonationalprodukten 2,6 procent. År 2006/2007 när jag avgick, hade andelen sjunkit till ungefär 1,4 procent.”

Perssons beskrivning av dåvarande överbefälhavare Owe Wiktorin är syrlig. Wiktorin krävde ny försvarspolitik annars skulle han avgå. En sådan öppen kritik av regeringen från ÖB är ovanlig konstaterar Persson och är ”sådant vi normalt förknippar med stater utan parlamentarisk styrka och tradition”.

Persson ser i sin bok försvarspolitiken under den här perioden som framgångsrik, förklarar att Nato inte är något för Sverige och att den militära dimensionen kommer att bli mindre viktig som utrikespolitiskt instrument. Persson skriver: ”För framtiden kan jag egentligen se ett hot mot säkerheten i vår region: en radikal kursomläggning i Ryssland. Med det finns ingenting i utvecklingen under senare år som säger att det ligger i Rysslands intresse att ändra inriktning.”

Perssons bok kom ut i augusti 2007. Hans bedömning av omvärldens utveckling var katastrofalt felaktig. I dag är Ryssland under Vladimir Putin ute efter att krossa en grannation, förgöra dess invånare och upprätta ett Storryssland. Det svenska försvaret måste återuppbyggas till gigantiska kostnader. Sveriges socialdemokratiska regering har i sista stund dragit slutsatsen att Nato är nödvändigt för att försvara demokratin mot barbariet. Europas energiberoende, och därmed indirekt Sveriges, av Ryssland sänker motståndskraften ytterligare.

Under ett par decennier förhandlade en generation politiker bort stora delar av grundläggande svensk och europeisk säkerhet. Persson var inte ensam, inte i Sverige och inte i Europa. Men med en annan omvärldsanalys hade Persson sannolikt inte varit pådrivande för att sätta Sverige på fel kurs i energi- och försvarspolitiken. Det borde lära alla politiker ett par läxor, att de inte har förmåga att förutse framtiden och att den som vill bevara freden och oberoendet måste planera för att möta och mota ondskan. Annars slocknar ljusen och man blir uppäten.