Ola Tedin: Grönt stål kan bli ett ekonomiskt svart hål
Är det klokt av statliga gruvbolaget LKAB och tillika statligt majoritetsägda SSAB att genomföra det projekt för fossilfri stålframställning som ser ut att bli den största industrisatsningen i Sverige någonsin? Sverige har visserligen förbundit sig att bli klimatneutralt till år 2045 och eftersom järn- och stålframställning står för omkring 8 procent av människans alla koldioxidutsläpp blir tillverkning av helt fossilfritt stål ett rejält kliv mot det målet.
Idén med fossilfritt tillverkat stål, bland annat med hjälp av vätgas framställd via klimatvänlig vindkraft, låter ju bra. Kanske till och med för bra för att vara sann.
Åtminstone om man lyssnar på nationalekonomen och förre KTH-professorn Magnus Henrekson. Han har i ett par års tid luftat allvarliga invändningar mot att gruvbolagen verkar vilja lägga alla ägg i samma korg och därmed eventuellt bli ifrånsprungna av utvecklingen.
I onsdags slog Magnus Henrekson till igen. Tillsammans med Skandinaviska policyinstitutet, en tankesmedja knuten till Sydsvenska Handelskammaren, presenterade han och nationalekonomen David Sundén rapporten ”Från brunt till grönt, en bedömning av satsningarna på fossilfritt stål i Norrland utifrån ett teknik- och marknadsperspektiv”.
Bakom stiftelsen står tunga namn från näringslivet såsom Christer Gardell, Rune Andersson och Carl Bennet.
Rapporten kritiserar den nya tekniken på ett flertal centrala punkter: Bygget av ett stort antal kapitalintensiva anläggningar i en skala som aldrig tidigare genomförts och med en teknik som ännu inte prövats kommersiellt eller industriellt.
Utbyggnad av vätgastillverkning i en skala som aldrig tidigare genomförts som ännu inte är teknisk möjlig. Därtill uppförande av vätgaslager i en skala som ännu aldrig gjorts eller visat sig vara tekniskt möjligt.
Därutöver påpekar författarna att satsningen behöver stor tillgång till elektricitet – i storleksordningen hela Finlands produktion – i en tid när Sverige dras med stora obalanser i produktionen och distributionen av ström.
”Satsningen behöver stor tillgång till elektricitet – i storleksordningen hela Finlands produktion.”
Investeringen blir den största som svensk industri gjort någonsin – slutnotan beräknas ligga runt 400 miljarder kronor. Den enorma summan motsvarar cirka 7 procent av Sveriges BNI eller en tredjedel av statsbudgeten.
Rimligtvis borde en satsning av en sådan storlek grunda sig på väl beprövade metoder och tekniker. Men som kritikerna påpekat bygger hela tanken på det fossilfria vätgasproducerade stålet på nya och hittills oprövade metoder och därtill i en massiv skala. Utöver detta konstaterar man även att utvecklingen i stålbranschen globalt är på väg bort från sina fossilintensivaste delar och att vätgassatsningen därmed blir mindre nödvändig och gör att LKAB och SSAB låser fast sig vid en produktionsmetod som riskerar att bli förlegad.
Det påminner lite om när likaledes statliga Posten på 1990-talet beslutade att varje kontor skulle ingå i ett landsomfattande nät med faxmaskiner. Det var bara det att företagen ungefär samtidigt började använda e-post…
Stålproduktion utan koldioxidutsläpp vore ett stort steg mot minskade globala utsläpp. Men en ensidig satsning på en dyr och oprövad teknik som kräver enorma mängder el, samtidigt som utvecklingen ändå går mot lägre klimatpåverkan, verkar inte riktigt genomtänkt.
Ola Tedin är frilansande liberal opinionsjournalist med EU som specialintresse. Han har varit ledarskribent i Sydsvenskan och Expressen, politisk redaktör på Ystads Allehanda samt arbetat för Liberalerna i Europaparlamentet.
