Sofia Nerbrand: Hoppfullhet, Ulf Kristersson. Hoppfullhet.
Land för hoppfulla. Så hette Moderaternas manifest för 25 år sedan. Även alliansen och regeringen Reinfeldt hade ett framstegsoptimistiskt anslag. Valfilmerna gick i färg och visade bland annat hur en thailändsk familj kunde göra om en tom gräsplätt till ett restaurangföretag – som grannskapet, de offentliga finanserna och de själva gynnades av.
Nu är tonläget bistert. Lägesbeskrivningen mer svartvit. Arbetskraftsinvandrare ska hållas borta och reformer för att skapa mer välstånd och frihet är tyvärr som bortblåsta.
”Gängkriminalitet, inflation, krig och energikris dominerar den politiska agendan. Så också i moderatledaren Ulf Kristerssons Almedalstal på onsdagen.”
Gängkriminalitet, inflation, krig och energikris dominerar den politiska agendan. Så också i moderatledaren Ulf Kristerssons Almedalstal på onsdagen. Han försökte dock i slutet av sitt anförande påminna om att inget är omöjligt att lösa: Sverige var ett av världens fattigaste länder för drygt 100 år sedan, och är nu ett av de rikaste. Men han lade tonvikten på plikt och allvar. ”Hoppfullhet är inte en känsla, hoppfullhet det är en förpliktelse”, sade statsministern uppfordrande.
Detta stod i bjärt kontrast till vad den tidigare moderate finansministern Anders Borg framförde tidigare på morgonen i en panel hos Dagens Industri. Borg målade upp en nästan svårgreppbar bild av hur mycket artificiell intelligens kommer att förbättra våra liv och effektivisera all produktion. Den som investerar långsiktigt i AI-aktier har anledning att känna stor optimism var Borgs budskap.
Men Moderaterna har lämnat sin tidigare starkaste gren: skattesänkningar, regelförändringar och andra saker som förbättrar företagsklimatet. Istället slog Ulf Kristersson fast i sitt tal att regeringen kommer att ge mer skattepengar till ”välfärden” i höstbudgeten.
Han borde läsa tisdagens DN Debatt (28/6) och begrunda professor Sven-Olov Daunfeldts ord. Chefsekonomen på Svenskt Näringsliv påminner om att kopplingen mellan kostnader och kvalitet är obefintlig i många kommuner. Däremot finns det ”en effektiviseringspotential på närmare 40 miljarder kronor, enbart genom att fler följer de mest framgångsrika kommunernas arbetsmetoder. Det är väsentligt mer än sektorns förväntade underskott i år”.
Därför borde regeringen inte prioritera att ge stora bidrag till kommuner och regioner, utan i stället uppmana dem att jobba smartare. Fastighetsföretag och rederier sparar till exempel redan stor pengar på att använda AI för att minska energiförbrukningen. Tänk så mycket tid och pengar vi skulle spara om vården fick bättre journal- och logistiksystem. IT i offentlig sektor är på många håll kvar på stenåldern – förändringstryck i kristider borde utnyttjas för att tvinga dem att ta tag i detta.
En moderatledd regering borde också fokusera mer på att ge bättre förutsättningar för näringslivet. Det är trots allt i privat sektor som mycket av innovation och tillväxt sker, vilket sedan kan finansiera de viktiga välfärdstjänsterna.
Självfallet finns det grava problem som regeringen måste tala klartext om. Men en ministär som lägger allt krut på att hantera faror riskerar att missa sin möjlighet att liberalisera Sverige. Ulf Kristersson och hans statsråd måste leverera över hela linjen.
Gladast vinner, konstaterade en gång den dåvarande centerledaren Maud Olofsson. Det hade inte skadat om Ulf Kristersson utgick ifrån att Sverige var ett land för hoppfulla. Människor kan utföra så mycket mer – om de blir betrodda.
