Hur ska migrationen bevakas?
De senaste dagarna har debatten fått fart om den undersökning om förtroendet för bland annat medierna som presenterades för några veckor sedan (och som jag kommenterade i en krönika den 1 juni).
Det som uppmärksammats mest är att det är något fler som säger sig sakna förtroende för mediernas bevakning av invandringen än som har förtroende.
Efter SOM-institutets publicering av rapporten har flera, även representanter för medierna, kritiserat hur bevakningen skötts. Vissa har idkat självkritik, andra har riktat kritiken mot andra medier eller särskilt utpekade journalister.
Det är bra att hur medierna sköter sig diskuteras. Det är också bra att mediernas bevakning ifrågasätts. Ofta är ifrågasättandet inom branschen alltför sällsynt.
Däremot är det viktigt att hålla den här debatten seriös, precis som alla debatter tjänar på att föras med fakta som grund, inte bara åsikter.
Det är självklart att all rapportering om invandringen inte varit perfekt. Så är det med all rapportering. Men få debattörer har kunnat peka på exempel på vad som varit fel i journalistiken.
Det är också viktigt att skilja på åsiktsjournalistik och nyhetsjournalistik. Åsiktsjournalistiken ska ju vara subjektiv och föra fram åsikter, medan nyhetsjournalistiken ska vara neutral allsidig.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, har i en artikel och i intervjuer varnat för alltför snabba slutsatser.
Strömbäck pekar på att rapporteringen om invandring, precis som nästan all journalistik, är och har varit problemorienterad. Det är alltså oftare problem som tas upp medan skönmålning sällan förekommer i nyhetsjournalistiken. De som är missnöjda är det troligen för att de själva har åsikter som inte stämmer överens med den allsidiga bild som rapporteras.
Den som läser tabellerna ser också att det framförallt är Sverigedemokraternas sympatisörer som är negativa till mediernas rapportering om invandringen. För övriga, som inte brukar hämta information från hatsajter, är misstron mot medierna i den här frågan inte mycket större än inom andra områden.
Jesper Strömbäck hänvisar till forskning om ”fientliga medier-fenomenet”. Människor med en tydlig åsikt har en tendens att uppfatta medieinnehåll som om det missgynnar den egna sidan, oavsett om det enligt oberoende bedömare gör det. Den effekten märks särskilt i valrörelser, där alla partier brukar känna sig missgynnade.
I USA har forskning visat att medierna uppfattas som vänstervridna som resultat av medvetna och systematiska attacker mot medierna med just detta budskap. När medierna själva rapporterat om detta har den åsikten blivit mer spridd bland läsarna/tittarna.
Det är viktigt för de seriösa medierna är att ta kritiken på allvar och analysera vad som kan göras bättre. Att följa de ”alternativa” medierna i populistisk riktning skulle inte öka förtroendet. Däremot kan ännu mer noggrann och saklig journalistik göra att förtroendet kan vinnas även i de grupper som misstror det mesta i det etablerade samhället.