Petter Birgersson: Ingen vinner på att sjukhus används som konfliktvapen
Vårdförbundets stridsåtgärder i den pågående avtalskonflikten blir allt hårdare. Enligt Region Skåne leder det senaste varslet om strejk från den 11 juni bland annat till att Ystads lasarett tvingas att stänga nästa vecka. Facket kallar det i sin tur ”skrämselpropaganda”. Men helt klart är att strejken har effekter på sjukvård – det är ju själva poängen att den ska märkas och skada arbetsgivarens verksamhet.
Strejk är den hårdaste av stridsåtgärder och strejkrätten är en mycket viktig symbol för arbetarrörelsen. Lika viktigt är fredsplikten under gällande avtal och arbetsgivarnas rätt att svara med motåtgärder som lockout, att arbetarna inte släpps in på arbetsplatsen och därmed inte får lön. Det hela blir ett ekonomiskt spel mellan parterna, om vem som är mest uthållig.
”Strejkens plats som konfliktvapen 2024 är högst tveksam.”
I offentlig sektor blir det hela något mer komplicerat då strejker slår mot tredje man, allmänheten. Arbetsgivare som kommuner och regioner förlorar inte stora summor på utebliven försäljning. Snarare blir den ekonomiska effekten den motsatta, eftersom inga löner behöver betalas ut till de strejkande. Fackförbunden måste hoppas på att allmänheten som drabbas av strejkens effekter ändå sympatiserar med kraven mer än de plågas av uteblivna operationer eller längre köer.
Strejkens plats som konfliktvapen 2024 är högst tveksam. Det handlar som regel inte längre om att anställda ska få löner som gör det möjligt att skaffa mat och husrum. Snarare handlar det om att försöka pressa arbetsgivaren till något bättre villkor – som lite kortare arbetstid, vilket är Vårdförbundets ledande krav.
Att snabbt dra till med konfliktens tyngsta vapen är en märklig och skadlig metod för att nå dit. Inte enbart för att patienter drabbas. För anställda som helst vill göra sitt arbete är det inte heller med självklarhet något bra. Stress förflyttas till andra delar av verksamheten när patienter måste flyttas. Det som skjuts på framtiden måste göras senare och allt som är inplanerat behöver få ny plats. Det gynnar knappast arbetsmiljön, speciellt inte för de mest engagerade anställda.
Vården lider redan av kompetensbrist. Behovet av utbildad personal kommer att öka, samtidigt som det blir allt svårare att finna personer med rätt kompetens. Det betyder att arbetstagarna kommer att ha en mycket stark ställning, och att arbetsgivarna kommer att vara tvingade till att med bättre arbetsvillkor få personal att utföra arbetet. Misslyckas arbetsgivarna kommer det att märkas i verksamheten.
Region Skåne och andra regioner har ett gediget arbete framför sig med att se till att göra sig tillräckligt attraktiva som arbetsgivare för att kunna rekrytera och behålla personal. Kraven på de anställda måste vara höga i en verksamhet som vården, men det betyder samtidigt att arbetsgivarna måste klara av att möta de mest kompetenta medarbetarnas krav.
För personal som klarar av att leva upp till det kommer löner och arbetsvillkor definitivt att förbättras över tid. Men om strejk och liknande metoder som skadar vården används för flitigt, då kommer förtroendet för regionernas verksamhet att gröpas ur över tid och den skattefinansierade vården bli sämre och sämre för både patienter och anställda. Hela modellen kan ifrågasättas. För vem vill betala för något som ändå inte fungerar?