Sofia Nerbrand: Israel hör hemma i Eurovision
Israel har varit med i Eurovision sedan 1973 och har under dessa 51 år vunnit fyra gånger. Efter den senaste segern stod Tel Aviv värd för den gigantiska musiktävlingen 2019. I år är det Sveriges tur, efter att Loreen krönts som musikfestivaldrottning för andra gången. Men nu är det inte längre glittrig glamour och sorglös sång som väntar. Eventet har sällan varit så politiskt laddat.
Vissa kräver att Israel inte ska få framföra sitt bidrag på Malmö Arena i maj. Propalestinska grupper har ansökt om tillstånd att massdemonstrera. Polisen behöver ta höjd för att klara scenarier som är lika allvarliga som OS i München 1972 då en grupp terrorister ur den palestinska Svarta Septemberrörelsen mördade elva israeliska idrottsmän.
Svenska judar är livrädda och Israelfans uppmanas att inte visa upp sin flagga eller tala hebreiska. För då riskerar de att bli utsatta för kraftigt våld. Samtidigt kan tusentals Palestinaanhängare vifta med sina fanor och skrika ”From the river to the sea”, vilket betyder att de inte erkänner Israels rätt till existens.
Den nuvarande situationen är bisarr. Hemsk.
Förvisso har det alltid varit länder som tävlar mot varandra i Eurovision och patriotism, geografi och historia har påverkat vem man har gett tolv poäng. De nordiska länderna tenderar till exempel att lägga många röster på varandra. Och det är nog ingen slump att Ukraina vann 2022 – efter att Ryssland invaderat landet.
Ryssland får inte längre delta i Eurovision efter sitt anfall, och det är rätt och riktigt. Det vore smaklöst att inte låtsas om ryssarnas ideologiska övergrepp och bara dansa vidare i neon.
Några hävdar nu att man kan dra en parallell mellan Ryssland och Israel, men det är huvudlöst. Moraliskt fel.
Om det är någon jämförelse som ska göras så är det mellan Ryssland och Hamas. Båda startade krig – den 24 februari 2022 respektive den 7 oktober 2023 – genom att korsa gränsen och med berått mod döda och lemlästa civila.
”Om det är någon jämförelse som ska göras så är det mellan Ryssland och Hamas.”
Båda underkänner sina offers rätt till ett självständigt land – Ryssland ämnar utradera Ukraina och Hamas uppsåt är att utplåna den judiska staten.
Och både Ryssland och Gaza är hårdföra diktaturer, medan Ukraina och Israel är långt mer demokratiska. Varken Ryssland eller Hamas identifierar sig heller med den fria världen, medan både Ukraina och Israel söker och knyter band till väst på alla områden.
Den israeliska militären genomför inte ett folkmord i Gaza, utan Israel behöver sätta terrororganisationen Hamas på plats i en mycket svår situation. Landremsan är liten, kriget äger rum i en urban miljö och Hamas gömmer sig bland civila, till och med på sjukhus.
Hade Israel velat döda alla Gazabor hade de kunnat göra det på mycket kort tid – de har de militära musklerna men inte den politiska viljan att massmörda civila.
Israel, och dess befolkning, blev offer i pogromen den 7 oktober. Judar, i hela världen, utsätts nu för en stor våg av antisemitism – som dessutom förstärks av ryska påverkansoperationer.
”Hur hade vi reagerat om det fanns ett område från Åhus till Simrishamn där en terrororganisation styrde och sköt raketer mot resten av Skåne?”
Israel måste få försvara sig. Hur hade vi reagerat om det fanns ett område från Åhus till Simrishamn där en terrororganisation styrde och sköt raketer mot resten av Skåne? Om deras avsikt var att få alla skåningar att lämna och själva ta över området?
Palestinska ledare har sagt nej till en tvåstatslösning vid flera tillfällen och Hamas kan inte heller tänka sig judar i det som i dag är Israel.
Och hur ser vi på de allierades bombningar av Tyskland för att vinna över Hitler? Eller för den delen ukrainska drönare som i dag dödar ryssar? Borde inte då Ukraina också bojkottas som ett krigförande land?
Med allt detta sagt är kriget i Gaza självfallet alldeles förfärligt. Varenda civil som lider och dör är en fasansfull förlust. Begår Israel krigsförbrytelser ska det utredas och följas upp. Hamas har dock ansvaret för att kriget blossade upp denna gång, och de borde ha släppt gisslan för länge sedan. Då hade striderna kunna lägga sig tidigare.
Israel och judar i diasporan borde få sympati i denna svåra situation. Klart de ska få komma till Malmö och sjunga och vifta med sina flaggor utan att behöva känna rädsla, precis som vi gjort när vi hejat på Loreen, Carola, Herreys och Charlotte Pirelli.
