Karantänsregler behövs
Ett statsråd kan få lämna sin plats på dagen. Det drabbade Anders Ygeman och Anna Johansson för ett par veckor sedan.
En riksdagsman kan också få lämna sin bänk plötsligt, efter ett val, om partiet går sämre än tidigare eller om någon annan kandidat kryssar sig förbi och tar mandatet istället.
Därför finns det sedan länge särskilda regler om garanterad ersättning för avgångna toppolitiker. Tidigare mycket generösa villkor med livstidsersättning för dem som varit valda under en längre period har stramats åt betydligt. Ändå kommer ständigt kritik mot avgångsvederlagen för att vara för generösa.
En annan kritik har varit den motsatta. Några statsråd och statssekreterare har alltför snabbt efter avgången skaffat sig nya jobb där de kunnat utnyttja de kunskaper och kontakter de fått som politiker.
Det har gällt till exempel Björn Rosengren (S) som gick från näringsminister med ansvar bland annat för it-utvecklingen till en välbetald rådgivarposition i Kinnevik med omfattande tele- och it-satsningar. Jan Nygren (S) blev några år efter sin försvarsministertid chef inom försvarskoncernen Saab. Det låg dock rimligen tillräckligt långt efter statsrådstiden, i motsats till Rosengrens jobb.
Frågan om att införa en ”karenstid” för avgångna toppolitiker, innan jobb som kan ha beröringspunkter med den tidigare politiska verksamheten har diskuterats länge. Sådana regler finns i många andra länder.
Det är rimligt att sådana finns på papper, även om många tillämpar en viss karenstid med hjälp av avgångsvederlaget. Därför är det förslag som regeringen lagt fram om att nya jobb inom ett år efter avgången ska anmälas för prövning i en särskild nämnd bra. Det verkar också som om det finns brett politiskt stöd för det.
Samtidigt bör därmed kritiken mot avgångsvederlag för ledande politiker avstanna. Den som inte får ta vissa jobb måste självklart har försörjning under karenstiden.