Katarina Erlingson: Klimatskeptiker är inte ett gott sällskap
Säg ”klimataktivister” så börjar en del se rött. Kanske den som fastnat i en bilkö då ett antal människor hade limmat fast sig på vägbanan. Kanske den som försökte lyssna på statsministern då någon störde med slagord. Kanske den tankbilschaufför som skulle hämta olja och inte kom fram eftersom aktivister blockerade infarten till hamnen.
Den civila olydnaden har, som det verkar, fått ett uppsving på senare år. Extinction Rebellion bildades i London 2018 och spred sig snabbt. Återställ våtmarker har framgångsrikt lyckats smuggla in skyltar i tv-studior och synts i flera populära program. Organisationerna har definitivt gjort sig kända. Eller måhända ökända. Med en regering som inte verkar ta klimatförändringarna på allvar är det kanske inte konstigt om aktivismen tar sig alltmer desperata uttryck.
Samtidigt som klimataktivisterna trappar upp sitt arbete smyger andra sorters aktivister mer under radarn. De ser sig inte själva som aktivister, men klimatförnekarna eller tvivlarna agerar som sådana men i det motsatta syftet; de ”tror” inte på klimatförändringarna. De skriver böcker, de lägger filmer och långa inlägg på sociala medier.
Ofta hänvisas till personer som har en svag koppling till miljörörelsen långt bak i tiden för att få någon sorts alibi och inte bli avfärdade direkt. Budskapet är att klimatförändringarna inte är så allvarliga, att rapporterna från bland annat FN:s klimatpanel är alltför alarmistiska. Ofta är dessa ”aktivister” konspirationsteoretiska och ses som modiga i sina kretsar, att de vågar stå upp mot hela världens beslutsfattare och forskare.
”Det är därför sannolikt att nordöstra Skåne kommer att dra till sig aktivisternas intresse.”
Den känslan delar de troligen, lustigt nog, med sina antagonister, till exempel företrädare för organisationen Återställ våtmarker, som blockerat motorvägar för att få beslutsfattarna att förstå budskapet. Det tycker man sig ha uppnått och kommer i stället att fokusera på att stoppa torvbrytning och att gräva igen diken när torvföretag försöker expandera. Det är därför sannolikt att nordöstra Skåne kommer att dra till sig aktivisternas intresse. Killebergs Torvindustri fick nyligen tillstånd till torvbrytning i mark- och miljödomstolen, efter en lång process där både kommunen och länsstyrelsen sagt nej.
Regeringen har dragit in och minskat medel till både klimat och natur, men verkar förstå vikten av att få fler våtmarker runtom i landet. Det blir därför intressant hur regeringen ställer sig när aktivisterna ”hjälper till” i detta arbete när de protesterar mot torvbrytningen. Flera nya tillstånd till torvbrytning har getts och det blir kontraproduktivt när regeringen å sin sida uppmuntrar fler våtmarker. Regeringen behöver bli tydligare gentemot de myndigheter som ger tillstånd till torvbrytning.
Lagom är alltid bäst, brukar det heta, men inte när det gäller klimatförändringarna . Att vara på den säkra sidan är ett bättre uttryck för hur beslutsfattarna måste agera. Hellre göra för mycket än för lite borde vara mantrat även för dem som är skeptiska. De kloka borgerliga politiker som litar på vetenskapen borde stå upp för den i stället för att till varje pris behålla makten med hjälp av klimatskeptiker. Klimataktivisterna i Återställ våtmarker vore i detta sammanhang ett betydligt bättre sällskap.
