Katarina Erlingson: Kompensation krävs för att nå Skånes miljömål
Bedrövligt eller hoppingivande? När miljömålen för Skåne aldrig ser ut att nås kan den mest optimistiske förtvivla. Man kan undra varför målen sattes så högt när de beslutades för 25 år sedan. Samtidigt måste målen vara så höga för att natur och miljö helt enkelt kräver det för att kunna återhämta sig. Mänskligheten har orsakat störningarna och det är upp till oss att lösa problemen.
Av de femton målen visar flertalet en nedåtgående trend, men det finns ljuspunkter. Arbetet med målet Myllrande våtmarker verkar ge resultat och det är positivt att regeringen avsätter pengar för våtmarkerna även om det förstås inte är tillräckligt. Länsstyrelsen skriver i sin kommentar att det är oroande att medlen till löpande skötsel av våtmarkerna inte räcker till.
Målet God bebyggd miljö har också en positiv trend, inte minst då samarbetet i Skåne mellan ansvariga aktörer är såpass gott. Det står inte i beskrivningen av målen, men kanske kan det faktum att Region Skåne numera ansvarar för att ta fram en regionplan med samordnad fysisk planering ha en positiv betydelse. Arbetet som under många år föregick regionplanen, kallat Strukturbild Skåne, har gett en bra plattform i det viktiga samarbetet mellan kommunerna, regionen och länsstyrelsen.
Skåne är inget utpräglat skogslän, men har ändå en rik mängd skog. Miljöarbetet med skogen går i rätt riktning men alldeles för långsamt, kan man sammanfatta länsstyrelsens beskrivning av målet Levande skogar. Det är säkert inget unikt för Skåne, men icke desto mindre enormt viktigt att öka takten. Det är komplicerat då det gäller att få med sig skogsägarna, som i många fall har helt andra intressen med att äga sin skog.
”Inte alla är så förutseende som skogsägaren i Ravnarp i Osby kommun som låtit sin skog bli naturreservat .”
Enskilda skogsägare kan sköta sin skog på ett för naturen optimalt sätt, men när skogsägaren blir gammal och inte orkar det fysiskt hårda arbetet kan en livslång gärning nästan bli förgäves om ingen tar över med samma ambition. Inte alla är så förutseende som skogsägaren i Ravnarp i Osby kommun som låtit sin skog bli naturreservat och som därmed säkrar skötseln för framtiden. Peppar peppar, får man väl tillägga, för det förutsätter att kommande regeringar avsätter medel för skötsel av naturreservat och det kan man förstås inte vara säker på. Inte minst när den nuvarande regeringen minskat på medlen, det bådar inte gott inför framtiden.
Markägaren måste förstås få en så kallad intrångsersättning av staten, men den är knappast tillräcklig utan bygger på att ägaren inte ser till ekonomisk vinning i första hand. Det finns emellertid mellanting mellan att göra skogen till naturreservat och att avverka den i stor skala. Ett alternativt sätt att bedriva skogsbruk kräver ett annat sätt att tänka och har ännu inte fått fäste hos särskilt många skogsägare. Skogsstyrelsen och andra myndigheter behöver satsa mer på att informera och utbilda för att få fler skogsägare att ändra inriktning på sitt skogsbruk.
Kanske är det svårare att vända utvecklingen för skogen på grund av de stora ekonomiska värden den består av. Varken små eller stora skogsägare är beredda att offra sin ekonomiska trygghet för att skydda skogen och öka den biologiska mångfalden. Staten måste vara beredd att kompensera, men då krävs det en insiktsfull regering som sätter miljön högt. Där är vi tyvärr inte i dag.
