Kajsa Kettil: Låt 2023 bli året då vi tar emot och ställer krav
Hälsningen skulle kunna riktas till en nyfödd. Det tar ett par decennier innan hon eller han på riktigt kan stå på egna ben. Hälsningen kan också vara avsedd för nyanlända, som ofta behöver några år innan de kan försörja sig själva och sin familj samt bidra till vår gemensamma välfärd. Gemensamt för båda kategorierna är att de har potential att utvecklas så länge omgivningen ger rätt stöttning i form av kärlek och krav.
Men där vår övertygelse att barn förtjänar omhändertagande och utbildning, präglas synen på invandring ofta av ytterligheter; antingen är man för invandring eller emot.
Det är synd, för fler nyanser skulle göra nytta.
”Sverige behöver invandring.”
Sverige behöver invandring. Det behöver alla länder som inte vill stagnera, ja rentav gå bakåt i utvecklingen. Därför har människor från andra länder berikat Sverige på många sätt.
Det betyder inte att migration är problemfritt. När människor är nya i ett land uppstår utmaningar, så är det bara. Det är inte lätt att ta sig an en ny kultur och ett nytt språk, men att det är svårt är ingen anledning att låta bli. Däremot har olika personer olika förutsättningar – som exempelvis en akademiker från Ukraina kontra en analfabet från Somalia – vilket bidrar till att det tar olika lång tid att bli så pass etablerad att de kan jobba och uppnå egen försörjning.
Staten har uppgiften att underlätta för nyanländas integration genom tidig och kvalitativ språkutbildning och vettig lotsning till riktiga jobb. I kontraktet ingår att den nyanlända i sin tur har ett stort ansvar att göra sitt bästa för att lära sig svenska och bli anställningsbar så snabbt som möjligt. Den delen är viktig och får inte slarvas bort.
Men tyvärr har det offentliga på många sätt brustit i omhändertagandet av människor som har invandrat till Sverige. Budskapet var länge att de nyanlända var välkomna, men att deras nya hemland hade så liten tilltro till deras förmåga att anpassa sig att bidrag betalades ut utan krav på motprestation.
Sedan kom den så kallade flyktingvågen 2015. Fler människor kom hit än vad vi klarade av att integrera. Budskapet blev snart att de nyanlända inte var välkomna, att samhället inte krävde särskilt mycket av dem men att de fick försörjning av det offentliga ändå.
Resultatet vet vi. En allmän skepsis mot invandrare växte sig starkare. Det som tidigare var politiskt inkorrekt – som att invandrare skulle vara en belastning – blev nu vardagsmat.
Tidöavtalets sverigedemokratiska migrationspolitik är ett resultat av denna förskjutning, och på samma gång en påminnelse om att det offentliga misslyckades med att formulera en tydlig motprestation av personer som nyligen har flyttat hit.
Ta det här med språkkrav inom vård och omsorg, till exempel. Det var länge ett rött skynke för vissa. Att ställa krav ansågs vara elakt, trots att det tvärtom kan vara ett sätt att visa att man tror på personen ifråga. Därför borde det vara okontroversiellt att signalera att exempelvis äldreboenden och förskolor behöver personal oavsett ursprung, men att den som blir anställd måste behärska svenska språket. Detta är särskilt viktigt inom barnomsorgen där barn till såväl svenska som invandrade föräldrar gynnas av att tillbringa dagarna med pedagoger som talar god svenska.
”Det är ett häpnadsväckande slöseri med både skattemedel och mänskliga resurser.”
Nu har partier både till höger och vänster börjat inse att språkkrav inom förskolan kanske inte är en så dum idé ändå. Det är utmärkt. Samtidigt brister omhändertagandet av nyanländas förmåga på andra håll.
De senaste månaderna har många ukrainare tvingats fly från kriget, och en del av dem har valt Sverige som sin fristad. Grattis, Sverige! Här har vi alltså friska vuxna i arbetsför ålder som inte vill något annat än att jobba men som inte får rätt till SFI-utbildning. Dessutom tar det för lång tid innan deras kompetens matchas mot arbetsmarknaden, vilket leder till att de inte bor där jobben finns.
Det är ett häpnadsväckande slöseri med både skattemedel och mänskliga resurser.
När ska Sverige på riktigt inse vikten av att ta vara på allas kompetens och individuella olikheter? Ett förslag är att vi kör igång 2023.
En del av oss firar jul av religiösa och kulturella skäl, andra hakar på delar av högtiden som en ny tradition i ett nytt hemland. Andra firar inte alls. Allt är okej så länge vi respekterar varandra. Ja, det kan låta som en klyscha, men en mix av bakgrund, ålder, kön, personligheter, kompetens och så vidare är faktiskt en rätt bra grej.
Kajsa Kettil är politisk redaktör på Borås Tidning (moderat). Detta är en gästkrönika på ledarsidan.
