Sofia Nerbrand: Låt Milos ansikte påminna dig om det fasansfulla som pågår

Det är när man ser fotografiet på grabben som det obegripliga blir mer gripbart. En ung pojke, med pigga ögon, sticker ut i strömmen av artiklar om det dödliga gängvåldet.

Milos blick har släckts för alltid.

Följderna blir förstås enorma för hans mor och far. Lärare och skolkamrater erbjuds nu hjälp att hantera traumat. Boende i området känner stor oro och förstämning. Polisen ska lösa ytterligare ett gängrelaterat mord och det kräver mycket resurser.

För Milo är inte ensam.

I juli dödades ett par 14-åriga pojkar, Layth och Mohamed. Tidigare i september sköts den oskyldige 25-årige Mogos Amanuel i huvudet utanför sin lägenhet i Uppsala – en torped antas ha misstagit honom för någon annan.

På torsdagskvällen sköt en ensam gärningsman ihjäl en 20-åring på en pub i Sandviken. En 70-årig man som råkade befinna sig på platsen mördades, och en kvinna i 20-årsåldern och en man i 45-årsåldern skottskadades.

Och utredningarna ligger i en tjock hög.

Det har till exempel gått ett år sedan en 20-åring med gängkopplingar sköts till döds på Gamlegården i Kristianstad, men ingen är gripen för mordet.

Alla mord kostar enormt mycket. I termer av förlorade liv, otrygghet och ekonomiska resurser.

I dessa bistra tider lägger regeringen fram en mycket stram statsbudget där många områden får mindre pengar nästa år, men rättsväsendet får rejält ökade anslag: 76 miljarder kronor. Polisen får drygt 10 procent mer, nära 41 miljarder, och kriminalvården går från 14 till 16 miljarder.

Det är sjukt att det ska behövas så mycket pengar för att upprätthålla lag och ordning. Om de ens räcker. Frågan är huruvida polisen arbetar effektivt – och om vi inte måste ha en vidare diskussion om vilka normer och värderingar som råder i vårt samhälle.

Men en sak är säker. Milos öde får inte drabba fler.