Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Okunniga elever ska inte få godkänt
Eleverna som skriver nationella provet i svenska i vår kan få godkänt utan att kunna läsa. Det varnar lärarna Sara Bruun (Vi lärare 5/4) och Filippa Mannerheim (Expressen 17/4) för. Det hela är förstås helt bakvänt. Särskilt eftersom nationella provet ska vara vägledande vid betygsättning. Rimligtvis bör läsförmåga vara ett minimikrav för ett godkänt betyg i svenska, därför behöver det vara det även på nationella provet.
”Rimligtvis bör läsförmåga vara ett minimikrav för ett godkänt betyg i svenska.”
Icke med de nya principerna för bedömningen av provet som gäller från och med i år. Det hela utgår från en i grunden sund princip: barn ska inte bedömas efter sin sämsta prestation. Därför ska helhetsbetyget en elev får på nationella proven i svenska utgå från en sammanvägning provets olika delar – en muntlig, en skriftlig och så läsförståelse – där ett bättre resultat i en del kan kompensera för en svag prestation i en annan.
Att vikta bort brister är dock problematiskt när det gäller kunskaper som är grundläggande för ämnet i fråga. Som läsförståelse i svenska. Det är inte rimligt att en elev som stakar sig på varje ord och har svårt att förstå och sammanfatta text ändå ska få ett E – bara eleven i fråga är en tillräckligt duktig snickesnackare, och ordbajsar i den skriftliga delen.
Det är att göra de unga i fråga en björntjänst. Att lära elever läsa är ett av skolans viktigaste uppdrag. Att Skolverket tycker att det går att tumma på är märkligt.
Lärare som sätter godkänt även på elever som inte behärskar de förmågorna på förväntad nivå, skickar signalen att det ändå inte spelar så stor roll. Det lär inte ge mer motivation till eleverna som redan tycker att läsning är öken att lägga ner möda på att öva.
Det är inte heller bara i svenska, och andra ämnen med nationella prov, som de grundläggande förmågorna helt tappas bort. I slöjd ställs nästan högre krav på att kunna skriva om och teoretisera sitt slöjdande, än att faktiskt kunna slöjda. Att arbeta med händerna tycks inte så viktigt, när även de praktiska ämnena reduceras till teori.
Gemensamt för alla skolämnen, teoretiska som praktiska, är att det behövs mängdträning för att bli duktig. Det gäller att öva, öva, öva. Men mängdträning tycks det sällan finnas tid för, när proppfulla läroplaner stipulerar massa små, lösryckta moment som ska hinnas med innan grunden finns på plats – och varenda liten del ska bedömas.
Så får man en skola där eleverna får med sig stress och bristande kunskaper, men kompenseras med ett godkänt betyg byggt på snällrättning som tröst. Synd då att det är kunskap, och inte betyg, som spelar roll ute i vuxenvärlden.
