Pengatvättomaten
För bara några år sedan skulle söndagskvällens rubrik om internationell pengatvätt ha varit en sensation och väckt bestörtning. Numera är vi vana vid att både svenska och europeiska banker medverkar till pengatvätt och hjälper allt från drogkarteller till vapenhandlare att bli rika.
I den senaste läckan till den internationella journalistgruppen ICIJ (där bland annat SVT och finska YLE ingår) som låg bakom avslöjandena om Panama-pappren, pekas bland annat svensk-finska Nordea, SEB, Deutsche Bank och brittiska HSBC ut som banker som hjälpt till att tvätta svarta pengar. Källan är så kallade SAR:s, som är bankernas egna orosanmälningar om misstänkt pengatvätt i dollar. I dokumenten finns oligarker, korrupta politiker och Donald Trumps före detta kampanjledare Paul Manafort. Skillnaden mot tidigare avslöjanden, som Panama-pappren, är att detta omfattar ett stort antal banker och inte enbart ett eller ett par privata företag, som advokatbyrån Mossack Fonseca. Läckan kan ge en bild av hur pengarna rör sig och genom SAR:s hur mycket bankerna vet och i hur stor utsträckning de har agerat och strypt misstänkta pengaflöden. Den här läckan är alltså avsevärt större och omfattar 17 000 miljarder kronor, vilket är 0,02 procent av allt material som kommit in till USA:s finanspolis FinCEN sedan 2011, vilket kan ge en känsla för hur omfattande problemet är och vilka svindlade summor det rör sig om.
Bankerna har inte alltid nödvändigtvis begått brott, men läckan visar att de även efter Panama-avslöjandena i bästa fall ofta misslyckats med att förhindra att de används för pengatvätt genom brevlådeföretag och skalbolag, i värsta fall struntat i det. Bankerna är skyldiga att avsluta överföringar om de misstänker pengatvätt i dollar, att bara skicka in SAR:s räcker inte. I fallet med brittiska HSBC har banken medvetet medverkat till en så kallad ”ponzi scheme”, ett sorts pyramidspel. Ofta befinner sig bankerna i den juridiska gråzonen och det är ett viktigt arbete för journalister och FinCEN-utredare att försöka etablera hur drivande banken har varit för att pengar flyttats på ett kriminellt sätt.
Det lär bli allt känsligare för storbankerna att agera mellanhand för internationell organiserad brottslighet. Både företag och privatpersoner har gått igenom svåra ekonomiska påfrestningar under pandemin, liksom den internationella ekonomin i stort. Toleransen för att sko sig på brott som drabbar fattiga, till exempel internationell droghandel eller korruption, kommer inte bli högre framöver.
För de politiska partier som just nu tävlar om att ryta högst mot organiserad brottslighet borde detta vara högintressant. De fall där storbanker agerar mellanhand åt allt från korrupta diktaturer till drogkarteller kan man kalla synnerligen organiserad brottslighet. Kanske är det inte lika politiskt intressant om gärningsmannen bär kostym och jobbar på bank istället för att vara en vapenbärande invandrare. Det är beklagligt, för det är här de riktigt stora brotten begås, med flest offer.
Ekonomisk brottslighet skadar många vanliga människor. Det kan handla om överdoser av droger som försäljaren vet är dödliga, men ändå kan tjäna pengar på genom att tvätta dem, eller korrupta politiker som skapar social misär genom att slussa ut skattepengar ur landet. Journalistlaget har satsat på att visa offren för den ekonomiska brottsligheten genom att berätta vanliga människors historier, som mannen som dog av en fentanylöverdos, eller kvinnan som dog i arbetsplatsolycka orsakad av korruption. Det är ett utmärkt initiativ: inte förrän effekten på vanliga människors vardagsliv syns kommer den ekonomiska brottsligheten att ses som vilket brutalt brott som helst.
