Ola Tedin: Priset för att inte införa euro stiger
Kronan föll i fredags till en rekordlåg nivå. En dollar kostade på eftermiddagen 11:98 kronor, en euro hela 11:93. Noteringen översteg sommarens tidigare rekord med några ören. Den försämrade växelkursen driver på inflationen när priset på importerade varor stiger och räntorna tvingas upp.
“Det blir ett slags rea på Sverige, på svenska varor och företag”, sade SEB:s chefsekonom Jens Magnusson (SvD 18/8).
”Kronan föll i fredags till en rekordlåg nivå.”
Sverige verkar ha problem med att anpassa sig till den omgivande verklighetens krav. Vi klarade oss undan andra världskriget tack vare vår – klart flexibla – neutralitetspolitik. Fram till murens fall levde vi högt på att agera självutnämnt världssamvete som stod ovanför marknader och allianser. Bara kriser tycks kunna förmå oss som nation att frångå skadligt eller dogmatiskt betingad politik.
Det var först efter en regeringskris med löne- och prisstopp på agendan som statsminister Ingvar Carlsson (S) i en bisats i regeringsförklaringen 1990 framkastade förslaget om att ansöka om EU-medlemskap. Den efterföljande statsministern, Carl Bildt (M), klamrade sig fast vid den fasta kronkursen hösten 1992, allt medan miljarderna forsade ur landet. Först sedan Ryssland invaderat Ukraina och ett fullskaligt krig rasar i vårt grannskap gick det ens att prata om att gå med i Nato.
EU-medlemskap, fast kronkurs och Natomedlemskapets gemensamma nämnare är att det har varit fullständigt otänkbart att ens prata om under lång tid. Sen kommer en kris och plötsligt anser alla att förändringen är självklar – trots att den tvingats fram av ett krisartat förlopp som gjort kursändringen extra dyrköpt.
I stället för att i god tid och i lugn och ro låta kronan flyta ledde det utsiktslösa kronförsvaret hösten 1992 till att hundratals miljarder kronor försvann ut ur landet för att aldrig komma åter när kursen väl släpptes fri. Anslutningen till Nato sker nu under förödmjukande former där statsministern tvingas lisma för en diktatorisk statschef. Alternativet hade naturligtvis varit att under ordnade former ansluta sig tillsammans med de baltiska staterna 2005.
Anslutningen till eurozonen är obligatorisk för medlemsstater som uppfyller de ekonomiska kriterierna. Utom för Danmark, som förhandlade till sig ett undantag redan 1992. Sverige saknar ett sådant och utanförskapet bidrar till bilden av landet utanför.
Medlemskapet i EU gör Sverige till en del av världens största inre marknad och unionen utgör vår största handelspartner. Att inte samtidigt ha samma valuta skadar svensk ekonomi, särskilt när det gör som mest ont, i tider av inflation och lågkonjunktur. Som icke-medlem står vi dessutom utan inflytande i den europeiska centralbanken, ECB, trots att där fattas beslut som påverkar svensk ekonomi i allra högsta grad.
Mönstret från tidigare nationella kursändringar antyder att bara en allvarlig kris kan rucka på det svenska euromotståndet. Om och när en sådan inträffar vet ingen. Över tid har dock den svenska kronan stadigt sjunkit i värde och växelkursen blir allt sämre i förhållande till vår största handelspartner.
Mot alla regler avstod Sverige från inträde när den gemensamma valutan infördes – länder som inte hade särskilt undantag som Storbritannien och Danmark hade förbundit sig att gå med. Sedan dess har euron år efter år stigit i värde jämfört med den lilla svenska valutan. Från under 9 kronor till fredagens nästan 12.
Att vänta med att gå med ser ut att bli dyrare för varje år som går.
Ola Tedin är frilansande liberal opinionsjournalist med EU som specialintresse. Han har varit ledarskribent i Sydsvenskan och Expressen, politisk redaktör på Ystads Allehanda samt arbetat för Liberalerna i Europaparlamentet.
