Sofia Nerbrand: Public service behöver vara en del av verkligheten
Public service måste bevisa att det lever upp till sitt uppdrag – inte minst som oberoende nyhetsförmedlare – för att legitimera att skattebetalarna ska finansiera SVT, SR och Utbildningsradion.
I dag får de tre medieföretagen nära nio miljarder kronor – varav SVT får fem miljarder, SR tre miljarder och UR 445 miljoner – till sin verksamhet varje år.
Det är mycket pengar.
Public service-kommittén presenterade sina förslag på måndagen och i vanliga fall brukar åtta partier stå på podiet. Men i dessa polariserade tider är det följdriktigt att oppositionen reserverade sig.
Vänstern, med Aftonbladets Anders Lindberg i spetsen, får det att låta som att Sverige håller på att gå i auktoritär riktning, likt Ungern. Men det stämmer inte. Ingen utmanar i praktiken public services existens.
Enligt ordföranden för kommittén, den tidigare KD-ledaren Göran Hägglund, är skillnaderna ”mindre än vad man kan få intryck av”, och det är sant att samtliga partier står bakom skrivningar om oberoende tv och radio med ett brett programutbud. Men som påpekades på de tre pressträffarna: alla partier har fått kompromissa eftersom de har meningsskiljaktigheter. Inget konstigt med det.
”Det är också uppenbart att många uppfattar att public service ofta har en politisk lutning åt vänster.”
Det som oppositionen framför allt riktar in sin kritik på är att majoriteten föreslår att anslagen ska räknas upp med en procent mellan 2031 och 2033, i stället för som i dag två procent. 2026 ska public service-företagen dock få tre procent i uppräkning.
Det är således den gamla vanliga åsiktsskillnaden mellan vänster och fiskalt konservativa, nämligen att vänstern tror att mer pengar alltid löser alla problem – utan att de redovisar var resurserna ska komma ifrån – medan borgerliga politiker alltid lägger ett effektiviseringskrav på offentlig verksamhet för att få den att arbeta smartare.
Med tanke på de stora förändringar som vi i den övriga mediebranschen genomgår i spåren av teknikskiften, konjunktursvängningar, förändrade medievanor, generationsskillnader och andra omvärldsfaktorer är det rimligt att public service också förnyar sig. De har hela finansieringen fixad av skattebetalarna, medan privata mediehus hela tiden måste ställa om och vässa sina produkter för att prenumeranter och annonsörer ska vilja betala – och kunna generera en vinst till ägarna så att verksamheten kan bestå. Jag vågar påstå att vår produktivitet har ökat väsentligt samtidigt som journalistikens kvalitet består eller ökar.
Konkurrens är i grunden bra. Inte bara från andra medier, utan även från sociala medier där vi alla kan verka som publicister genom att skriva, lägga upp videos och sprida andras material. En del är desinformation, men väldigt mycket är adekvat och stärker demokratin.
Det är också uppenbart att många uppfattar att public service ofta har en politisk lutning åt vänster. Det handlar om vilka ämnen som behandlas, hur man ser på människans natur och drivkrafter, vilka perspektiv man använder och hur man definierar rättvisa.
För att SVT, SR och UR ska behålla sin legitimitet måste de antingen anstränga sig ännu mer för att verkligen bli objektiva och neutrala, eller bli bättre på att även ta upp saker utifrån ett mer liberalt eller konservativt håll, och då inte bara i debatter utan i nyhetsförmedlingen.
Annars kommer vi i framtiden få fler krav på att public service ska läggas ner. Nu sparkar den borgerliga regeringen fram den bollen ända till 2033, med Sverigedemokraternas goda minne. Även om vänstern väsnas i dag, borde den vara glad över att inte Tidöpartierna gjorde upp ännu mer med public service. För egentligen borde de ställa ännu högre krav på de skattefinansierade kanalerna.
