GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Politik borde handla om reformer, inte bara retorik

Hur Sverige ska kunna regeras på ett vettigt vis efter höstens riksdagsval framstår som en gåta efter söndagens partiledardebatt i SVT.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 9 maj 2022
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Norra Skånes politiska hållning är grön och liberal.
Det finns en sanning, oavsett vilket perspektiv man använder.
Det finns en sanning, oavsett vilket perspektiv man använder.Foto: Fredrik Persson/TT

”Jag tänker inte förhålla mig till Nooshi Dadgostars världsbild”, sade Annie Lööf (C) i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda. Hennes inlägg beskriver vår samtid i ett nötskal.

Det finns ingen gemensam uppfattning om hur verkligheten ser ut längre. Inte heller om orsakssambanden som förklarar vad som sker. Eller om hur man ska kunna fatta beslut som påverkar resultaten i framtiden.

Det beror i stället på vilket perspektiv man använder. Denna postmodernism har länge närts på universiteten och förgiftat det offentliga samtalet. Idén om att det faktiskt finns en objektiv sanning verkar tyvärr vara död, liksom ambitionen att försöka fånga och beskriva den.

Lägg till detta personligt varumärkesbyggande och så kallad identitetspolitik, som går ut på att bara den som har en egen erfarenhet kan uttala sig. Båda fenomenen fokuserar på vem som säger något och inte på vad som sägs. Då är det inte märkligt att vi har hamnat där vi har hamnat: Politiken handlar inte längre om att se till att framtiden blir bättre, utan om att vinna slaget om verkligheten i varje given stund.

Politikerna – och för den delen även många journalister – lägger ut texten om vad den bristande integrationen, påskkravallerna, den höga arbetslösheten och så vidare beror på. Under partiledardebatten förklarade Jimmie Åkesson (SD) att de våldsamma upploppen efter Rasmus Paludans koranbränningar beror enkom på ”massinvandringen”. Magdalena Andersson (S) och Märta Stenevi (MP) angav socioekonomiska skäl och Ebba Busch (KD) värderingar.

Deras diagnoser skiljer sig alltså åt, liksom deras recept. För att engagera sina egna sympatisörer lägger de skulden för alla problem på det andra laget.

Resultatet blir att det oftast inte blir några ordentliga förändringar alls. För hur skulle man kunna göra upp med sina förfärliga meningsmotståndare som inte har rätt om någonting?

”Oförmågan att ens prata om samma saker – och än mindre söka samsyn och samarbete – kommer att göra svenskarna fattigare på sikt.”

Och blir det någon uppgörelse stavas det för det mesta ”mer pengar!” eller ”fler poliser!”. Inte genomtänkta reformer som förbättrar resursanvändningen och håller över tid.

När Annie Lööf fällde sin kommentar debatterade partiledarna pensionerna. Det var genuint svårt för tittarna att få ett bra grepp om skillnaderna mellan regeringens och högeroppositionens förslag. Inte heller programledarna lyckades reda ut vad som ligger på bordet.

Men man kan i alla händelser konstatera att den blocköverskridande pensionsgruppen – som tillsattes efter den viktiga pensionsöverenskommelsen 1994 då bland annat premiepensionen infördes – i praktiken är död. Initierade samtal om komplexa socialförsäkringssystem har bytts ut mot partitaktisk och kortsiktig budgivning.

Socialdemokraterna gjorde upp med Vänsterpartiet om höjd garantipension i höstas för att Magdalena Andersson skulle kunna tillträda som statsminister. Och nu gör Ulf Kristersson upp med Sverigedemokraterna för att sätt tryck i frågan. C kommer att fälla avgörandet i kammaren, utan egentliga överläggningar med de övriga partierna.

Att läget är så låst är oroväckande.

Man kan tycka att det berikar demokratin att det finns olika alternativ, men så tunga och viktiga institutioner som pensionssystem måste vila på fakta om hur mycket pengar det faktiskt existerar att dela ut till miljontals invånare – nu och i morgon. Det finns också goda skäl för att pensionssystem ska vara robust över tid och uppmuntra till arbete och tillväxt.

Oförmågan att ens prata om samma saker – och än mindre söka samsyn och samarbete – kommer att göra svenskarna fattigare på sikt.

Och hur Sverige ska kunna styras på ett vettigt vis efter höstens riksdagsval framstår som en gåta efter partiledardebatten.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.