Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Tonårsflicka är inte längre det töntigaste man kan vara
Taylor Swift har förtrollat tonårsflickor i över ett decennium, och på senare tid har även deras pappor anslutit sig till fanskaran. De kallas Swiftie dads. I Dagens Nyheter (29/4) intervjuas flera namnkunniga svenska exempel, som Kristian Luuk och Björn Wiman, om kärleken till musiken de delar med sina döttrar.
Men så fint ska fäder och döttrar inte ha det. Alex Schulman skriver, även han i DN (6/5), om hur han blir illa berörd av Swiftie-papporna. De är föräldrar ”som invaderar sina barn, som inte låter dem ha ett eget liv, som inte låter dem älska något som bara tillhör dem.”
Kulturjournalisten Kristin Lundell har liknande invändningar i Expressen (1/5) och skriver att ”Swiftie-farsorna måste backa ut ur rummet” och lämna döttrarna ensamma i sin idoldyrkan. ”Kanske borde jag vara mer positiv till detta engagemang” skriver hon dock, men det är en boll hon tappar som behöver plockas upp. För i de av Taylorfrälsta papporna ser jag något som läker min inre tonårsflicka.
Att en älskad programledare, en kulturredaktör, en dj och en kyrkohistoriker tillika kulturkrönikör alla öppet berättar om inte bara tolerans, utan brinnande engagemang för dotterns idol får mig att inse att en tonårstjej inte längre är det typ allra töntigaste man kan vara. Att unga tjejer inte längre är en grupp vars kulturuttryck alla, utom tjejerna själva, inte skulle röra ens med tång.
”Att vara en fanatisk tonårstjej var inte lätt.”
Känslan av att det var så minns jag tydligt, och säkert många Swifties också. I många fall är vi jämngamla, jag blev bara inte en inbiten Swiftie själv. Som unga flickor läste vi Twilight-böckerna, bråkade om huruvida vampyren Edward, eller Jacob som förvandlades till en gigantisk varg, var mest åtråvärd. Ungefär samtidigt som Taylor Swift inledde sin karriär var Stephanie Meyers vampyrböcker ett fenomen – och som etablissemanget våndades.
Unga tjejer ansågs läsa banal skräplitteratur. Att vampyrerna glittrade var fånigt, och ”gay” – 00-talet var sannerligen en annan tid. För övrigt så var väl aldrig greve Dracula sinnebilden av hetero.
Att vara en fanatisk tonårstjej var inte lätt. Det har det sällan varit, oavsett om dyrkan riktats mot pojkband, flickdeckare, high school-musikaler eller glittrande vampyrer. Känslan av motstånd är kanske delvis en förklaring att unga tjejer blir så fanatiska i sin idoldyrkan. ”Fankulturen är något av en sekt” som Joel Halldorf konstaterar i DN.
Pappornas kärlek är uppskattad. Men att i DN läsa att det unika med Swiftie-pappor är att papporna själva är hängivna fans får mig att höja på ögonbrynen. Hallå?! Minns ingen Twi-moms?
Twilight-morsorna läste och beundrade Stephenie Meyers böcker. De hånades hänsynslöst för att de trånade efter den utseendemässigt tonåriga Edward, samtidigt som det ansågs problematiskt att deras döttrar trånade efter honom i egenskap av en hundraårig vampyr. Var inte de mammorna hängivna fans?
Det är nog Lucas Gottzén, maskulinitetsforskare vid Stockholms Universitet, som sätter fingret på det nya när han i DN (29/4) konstaterar att ”när pappor engagerar sig i sina barn blir det fortfarande utropstecken.” Mammors engagemang tas för givet. Det är sorgligt. Swifte-papporna får mig att bäva inför att bli medelålders kvinna.
Det är gott att uppmärksamma engagerade föräldraskap. Men det är typiskt att allt blir en nyhet först när män gör det. Om jag kunde drömma skulle kvinnor och mammor som delar sina barns idoler få samma uppskattning, i stället för att tas för givna.
