Vad vi vet om valet
Svenska och utländska medier flödar av analyser av vad det amerikanska valresultatet betyder, vilka konsekvenser det kan få och relevansen för Europa och Sverige. Bredden på slutsatsfloran visar inte minst på att situationen är svåranalyserad. Kanske är detta en triumf för liberal demokrati, ett bevis på att unga, progressiva väljare sätter agendan och ett enormt framsteg för jämställdhet eftersom en afroamerikansk kvinna lyckats ta sig till Vita Huset trots att det på pappret är sådär med jämställdheten i USA. Eller så är det sorgliga nyheter om att trumpismens anhängare med framgång lyckats plantera teorier om valfusk till och med i Sverige, som den som är djärv nog att kasta sig in i ett kommentarsfält på Facebook kan se, vilket på sikt kan destabilisera den amerikanska demokratin.
Att Harris blir USA:s mäktigaste kvinna är en progressiv seger, inte minst för att de senaste månaderna har visat på att USA fortfarande har betydande problem med rasism, särskilt mot svarta personer. Politiskt är Harris är nära mitten, där hon möter Joe Biden. Biden har varit en rätt konservativ demokrat som bland annat har haft hårdnäst retorik i frågor om brott och straff. Hans valprogram står nära partiets.
Hur progressiv Biden blir som president beror också på om hans regering blickar framåt eller tillbaka. Tal om att Hillary Clinton borde få en ministerpost har förekommit, men det vore ett misstag. Att Biden är Obamaerans vicepresident är en fördel för dem som är trötta på hela havet stormar och vill ha lite lugn och ro kring lagstiftningen. Men han måste akta sig för att hans administration ska verka som ett slags rättelse av det förra valet. Där är Kamala Harris hans stora styrka. Clinton har redan en bra plattform, hon behöver inga ministerposter för att göra sig hörd. Att ge ministerposter till till exempel Elizabeth Warren är däremot helt rätt, om Warren nu är intresserad av en sådan och inte vill kandidera igen.
Tydligen diskuteras Bernie Sanders också som ministerämne, vilket förmodligen vore fördelaktigt för Biden, eftersom han då neutraliserar en ihärdig meningsmotståndare. Sanders saknar dock lojalitet mot demokraterna, så det blir inte som när Obama kunde välja Clinton i trygg förvissning om att hon skulle sätta partiet först. Det vore dock principiellt intressant att se om Sanders tackade ja till ett sådant erbjudande.
Det är på många sätt synd att Trump var oförmögen att föra en riktig debatt, utan förolämpningar, versaler och utropstecken. För visst är det principiellt intressant att diskutera hur media skildrar politik och om det är rättvisande. Det är intressant att diskutera hur religion och sekulär lagstiftning krockar i många länder. Om främlingsfientligheten ökar i samhället är det högintressant att ta reda på varför och vad som skapar denna brist på tillit. Det är det som är det största problemet med att trumpifiera den svenska debatten: diskussionen man kunde ha haft istället hade varit intressant. Trumps valförlust visar att en råare ton inte automatiskt är en väg till valvinst.
En lärdom kan vi dra av detta: demokratiska val är aldrig avgjorda i förväg, varken i USA eller i Sverige. Det enda vi vet säkert är att vi inte vet säkert.
