Petter Birgersson: Vänstern våldsamma värderingskrock
Under många år har svensk vänster i politiken och i medierna observerat och eldat på en värderingskamp inom borgerligheten gällande förhållandet till Sverigedemokraterna. Den har gått ut på att förklara att fascismen har gjort intrång i svensk politik och att all beröring med Sverigedemokraterna är lika med medlöperi.
Väl medvetna om att detta var en plågsam värderingskamp inom borgerligheten kunde Socialdemokraterna och deras allierade med moralisk överlägsenhet se på när splittringen pågick, när borgerligheten delades in i goda och onda. Det blev för eller emot fascism, det blev god liberal eller blåbrun.
Att vänstern i bred bemärkelse står för den yttersta formen av antifascistisk kamp råder det inga tvivel om i den egna rörelsen.
”Ship to Gaza blev en symbol för den intellektuella vänsterns ställningstagande i frågan.”
Men hur är det egna förhållandet till extrema ismer, ideologier, som hotar idealen om jämställdhet, jämlikhet och en sekulär stat? Hur håller vänstern rågången mot antisemitism och islamism?
I svensk vänster har Israel sedan årtionden varit föremål för den främsta kritiken i förhållande till palestinska organisationer, ledare och styren. En gång ett slags socialdemokratisk och socialistisk förebild med sina kibbutzer kom den judiska staten, tillkommen efter Förintelsen, att allt mer att framställas som den usla parten, den som drev på konflikten. Ship to Gaza blev så småningom en symbol för den intellektuella vänsterns ställningstagande i frågan.
Att som vän av Israel också ställa samma krav på den israeliska staten som på andra demokratier, ifrågasätta bosättningspolitiken och att sluta upp bakom de israeler som i landets brokiga politiska landskap står upp för att bevara den liberala demokratin, det är en sak.
Att se Israel som huvudansvarig för konflikten i Mellanöstern och att ge hög tilltro till bulletiner från den grovt antisemitiska islamistiska terrororganisationen Hamas är något annat. Tyvärr var det sista något såväl stora nyhetsmedier som Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson gjorde häromdagen när nyheterna om sjukhuset i Gaza kablades ut.
Det hade möjligen kunnat ses som ett tillfälligt misstag från S-ledarens sida, om Magdalena Andersson hade bett om ursäkt. Men det avspeglar tyvärr en grundläggande inställning i centrala delar av det socialdemokratiska partiet. Som de tidigare ministrarna Morgan Johansson och Peter Hultquist uttryckte det för ett par månader sedan i en debattartikel: ”På samma sätt som vi kräver att Ryssland lämnar ockuperad mark, måste vi kunna kräva att Israel gör det. Också på den palestinska sidan finns det förstås problem.” (SvD 31/8)
Den militanta islamismen är ett dödligt hot mot alla som är födda till fel etnicitet, fel kön eller alla som inte ansluter sig till den. Islamismen drabbar judar, kristna, sekulära och i allra högsta grad muslimer. Islamismen i sina olika former är helt jämförbar med fascism, nazism och kommunism. Ändå jämför tidigare S-ministrar Israel med Putins Ryssland medan Hamas är ett ”problem”.
Sverige är inte vaccinerat från några extrema ideologier. Men mot islamismen är immunförsvaret extra dåligt, då den inte ingick grundkursen för den som växte upp i Sverige för 30-50 år sedan – som många av våra politiska ledare i dag.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är en avdelning för sig när det kommer till politisk förvirring. Men Socialdemokraterna med ambition att vara ett statsbärande parti borde ha vilja och förmåga att se klart när det kommer till islamism. I dag måste man tyvärr sätta frågetecken när det gäller den förmågan.
