Sofia Nerbrand: Vänstervinden i Sverige bådar inte gott
Till och med i nordöstra Skåne, där Sverigedemokraterna har ett relativt mycket starkt stöd, förlorar Jimmie Åkessons parti väljare. Det är inte längre största parti i många valdistrikt här.
Tittar man på valresultatet i kommuner runtom i landet, såväl stora som små, ser trenden likadan ut från norr till söder: Det blåser en vänstervind i hela Sverige – eller en anti-SD-vind om man så vill. V, S och MP fick större väljarstöd än i förra Europaparlamentsvalet. Liksom Moderaterna och faktiskt också Liberalerna. Däremot tappar SD, C och KD rejält med röster.
Några resultat sticker ut och kan säga mycket om framtiden: Miljöpartiet blir det största partiet (!) i Stockholms stad och Vänsterpartiet samlar nära 20 procent av Malmöborna. Även i universitetsstäder som Lund och Uppsala drar väljarkåren klart åt vänster. För Miljöpartiet kan liksom resten av Palestinarörelsen liknas av en vattenmelon: Grön utanpå och knallröd inuti.
Det enda man som liberal och EU-vän kan lugnas lite av är att mandatfördelningen knappt förändrades – V vann ett och KD förlorade ett. L klarade spärren. Och så bör man komma ihåg att bara 50,7 procent utnyttjade sin rösträtt, varför det är svårt att dra för långtgående slutsatser av valresultatet. Att hälften av svenska folket väljer att vara passiva i detta allvarliga världsläge är dock oroväckande. Är de apatiska? Uppgivna? Nöjda med tillvaron som den är? Eller har de ingen tillit till någon politiker?
”Att hälften av svenska folket väljer att vara passiva i detta allvarliga världsläge är oroväckande.”
Förvisso brukar också ett eller ett par partier lyckas få stort stöd i EU-val, men det behöver varken återspegla väljarstödet inrikespolitiskt eller påverka efterföljande riksdagsval. Junilistans framgång 2004 och Piratpartiets och Liberalernas succéer 2009 är ett par exempel.
Men det går inte att komma ifrån att den svenska inrikespolitiska vattendelaren – regeringsfrågan – har spelat roll för valutfallet i EU-valet. Socialdemokraterna har framgångsrikt använt sin valapparat, med facket i spetsen, för att attackera sin utpekade huvudmotståndare Sverigedemokraterna, men också L för Tidösamarbetet.
S har haft en synnerligen svag toppkandidat i Heléne Frtizon och har knappt nämnt sin egen EU-politik – men gick ändå framåt, liksom de ännu mer hårdföra vänsterrösterna i V och MP. Valrörelsen kom att handla mer om Kalla fakta än om klimatpolitik. Mer om SD än om konkreta sakfrågor och vägval i Europa. En inrikespolitisk tuppkamp alltså.
Men SD kan inte bara skylla valnederlaget på vänsterattackerna och mediernas bias. Stödet för ett svenskt EU-medlemskap har blivit urstarkt sedan EU-inträdet 1995: 80 procent av svenska folket vill stanna i unionen, medan bara 10 procent vill lämna.
Väljarna uppgav också att freden, demokratin och klimatet var de viktigaste frågorna, medan migrationen hamnade längre ner. Då funkar det inte att som SD vara det mest EU-kritiska partiet, flörta med tankar om Swexit och ha invandring som sin profilfråga. Att fyran på SD:s valsedel, Patrik Jönsson från Hässleholm, inte lyckades komma in i Europaparlamentet kan delvis bero på att han ärligt sade att han skulle ha röstat nej till EU i dag.
Men Sverige är en del av EU. Och vi kommer att påverkas av valresultatet i de övriga medlemsstaterna, särskilt Tyskland, Frankrike och Italien. Och där blåste de politiska vindarna åt motsatt håll jämfört med Sverige. Det blev katastrof för de två viktigaste regeringscheferna i Europa: Olaf Scholz och Emmanuel Macron. De tyska Socialdemokraterna och De gröna imploderade, medan högerflankspartiet AfD vann mark.
I Frankrike förlorade Macrons liberala mittenparti mängder av röster medan Nationell Samling ökade stort. Den franske presidenten upplöste därför redan på söndagskvällen nationalförsamlingen och utlyste nyval.
Italiens premiärminister Giorgia Melonis högerpolitik backas samtidigt upp av väljarna. Konservatismen står också stark i länder som Polen, Österrike och Ungern. I Nederländerna gick invandringskritiska Geert Wilders parti från noll till sex mandat medan Belgiens liberala premiärminister avgick efter ett valnederlag på söndagen.
Summan av kardemumman är att Europaparlamentet kommer att luta mer till höger. Konservativa EPP, där M och KD ingår, växer och förblir största partigrupp. De ännu mer konservativa och nationalistiska grupperna har också fått ökat stöd, medan S-gruppen, liberala mittengruppen, de gröna samt extremvänsterpartierna tappar mandat. Några nyinvalda partier som inte har hunnit välja grupp ännu kan förändra balansen något, men det står ändå klart att Europaparlamentet har blivit mer polariserat och högerlutande. Frågan är hur mycket bra lagstiftning som kan komma ur detta. Eller samling för att möta Ryssland och Kina.
Nej, för en marknadsorienterad frihetsvän som vill se mer konstruktiva politiska förhandlingar och ett sansat offentligt samtal fanns det ingenting att fira efter söndagens EU-val.
