Petter Birgersson: Vithet är ingen egenskap – ge inte rasläran plats i skolan
Att utbilda skolpersonal i frågor om hur man hanterar fördomar och rasism låter okontroversiellt. Martin Luther King predikade en gång i tiden att varje individ ska bedömas efter sin karaktär och inte efter färgen på huden. Svårare än så är det inte.
Eller borde inte vara.
I dag har tyvärr den så kallade antirasismen, den kritiska rasläran, övergått till den gamla rasistiska hållningen att hudfärg är en egenskap. Och i den nya modellen är vitt dåligt.
Tidningen Fokus reporter Henrik Sjögren anmälde sig till en utbildningsdag i islamofobi, arrangerad av statliga Forum för levande historia. Utbildningen riktar sig främst till lärare och skolpersonal. Huvudtalare var Uppsalaprofessorn Mattias Gardell – ett kapitel för sig.
Men en annan av föreläsarna på kursen berättade om rapporten från Socialförvaltningen nordost i Göteborgs kommun: Motståndskraft – en rapport om rasism i nordöstra Göteborg. Den finansierades för övrigt av Socialstyrelsen.
Den rapporten är ett myller av märkligheter sprungna ur den nya tidens kritiska rasteori, importerad från USA. Därav kommer meningar som: ”Därmed menar man på att vithet i sig inte handlar om hudfärg utan om makt. Den koloniala historien har bidragit till att vithet ger en maktposition i dagens samhälle.”
Vithet symboliserar makt men har alltså inget med hudfärg att göra. Fast ändå. Det är ren goja som tyvärr har smugit sig in i svenska akademiska sammanhang, vilket ger legitimitet åt att dylika rapporter finansieras av statliga myndigheter.
I samma rapport står för övrigt att läsa att ”flera ungdomar som var färdiga med att besvara enkäten hade uttryckt att de ej upplevt rasism. Det var först när de fick olika exempel på subtila rasistiska händelser som ungdomarna insåg att rasism inte enbart yttras i våldsbrott.”
Föreläsaren ger enligt Sjöberg ett exempel på sådan rasism. ”När jag kom in här i byggnaden var det en man som frågade om jag var från Marocko. Jag såg att han kanske var från Marocko. Därför kände jag inte 'åh, ska jag få den frågan nu igen.'” ”När icke-vita ställer den frågan till varandra så försöker man hitta en gemenskap. Men om den kommer från majoritetssvenskar, då är det för att de vill stigmatisera en och visa att 'du är inte en av oss'. Vad de egentligen vill fråga är 'Varför är du brun?'”
Den insiktsfulle kan notera att här är det någon som utifrån utseende och förmodat ursprung drar en slutsats om avsikten bakom frågan som ställs. Det ger för övrigt också en märklig ingång där utgångspunkten är att man ska betrakta sig som ett offer för omständigheterna, istället för att möjligheterna med att leva i Sverige lyfts fram. Det är knappast gynnsamt för det vi kallar integration. Snarare precis tvärtom.
Men värst är ändå att skräpet om hudfärg sprids vidare. Tyvärr smyger den här typen av påstått kritiskt rastänkande in sig i akademiska miljöer och vidare ut till myndigheter, skolor och klassrum. Eftersom utgångspunkten är att det handlar om anti-rasism är det svårt för den som inte sväljer idéerna om vitheten som grunden till slavhandel, rasism och kolonialism att protestera. Men den som sätter elevernas kunskaper och verklig antirasism främst, förstår vikten av att stå emot irrlärorna.
