Westerberg om socialliberalism
Westerbergeffekten kallades det när Folkpartiet i valet 1985 gick framåt kraftigt i valet med en ny partiledare – Bengt Westerberg. Nu har han skrivit inte memoarer men en form av politiskt testamente. Boken har fått just namnet Westerbergeffekten (förlaget Fri tanke), men underrubriken ”socialliberala reflektioner” säger mer om vad boken innehåller.
Boken ger ungefär samma intryck som Bengt Westerberg själv gjorde som partiledare – korrekt men ofta lite tråkig. Det hindrar inte att boken är intressant, inte minst i perspektivet att hans gamla parti, som nu bytt namn till Liberalerna, är splittrat och hotas av fyraprocentsspärren. Hans avslutande personliga socialliberala manifest bör ge inspiration till dagens liberaler, inte minst hos det som kallats ”Ullenhagfalangen”.
Bengt Westerberg är ingen anhängare av liberal samverkan med Moderaterna, trots att han själv gick ihop med Carl Bildt inför valet 1991, delvis som en markering mot Centerpartiet. Det är ett parti han nästan inte nämner i boken (mer än att han i ungdomen valde bort partiet som alltför bondedominerat). Ändå förespråkar han i det avslutande kapitlet ett samgående mellan L och C.
Valet mellan samverkan åt höger eller vänster är kärnan i boken. Han ägnar ett par kapitel åt att dra upp liberalismens gränser mot såväl högern (i välfärdspolitiken) som socialdemokratin (valfriheten). En typisk formulering är att M ville ”att plånboken i högre grad skulle styra vem som skulle få vad”.
Han avråder från nära samverkan med M också för att det alltid lett till liberala röstförluster. Istället vurmar Westerberg för samverkan med S. Att Ingvar Carlsson är den som nämns oftast i boken (15 gånger enligt bokens personregister), dubbelt så ofta som Carl Bildt som är tvåa (7 gånger), stärker den bilden. Inte minst skatteuppgörelserna mellan S och FP, såväl 1981 (den underbara natten) som 1990 (århundradets skattereform) är positiva exempel på FP-S-samarbete, enligt Westerberg.
Det han verkar mest stolt över under sin partiledartid är LSS-reformen. Den hämtade inspiration hos Bertil Ohlin som redan 1948 myntade begreppet ”det glömda Sverige”, och tyvärr har nog Westerberg rätt när han skriver att om inte FP drivit på hade LSS-reformen inte blivit av. Hans besvikelse över att LSS-reformen nu begränsas genom snävare tolkning av grundläggande behov och att färre nu får statlig assistans är förklarlig.
Egna kapitel får kulturpolitiken, flyktingpolitiken och främlingsfientligheten, politiska områden han främst ägnat sig åt efter partiledartiden, bland annat som ordförande i Svenska Röda Korset och Författarfonden samt genom andra uppdrag. Profilen som tuff ekonom ändrades redan under partiledartiden men än mer efter den partiaktiva perioden.
I bokens avslutning är han mycket tydlig med att ett socialliberalt parti aldrig kan samarbeta i regering med ett auktoritärt, nationalpopulistiskt,illiberalt parti som SD. Där är han mest tydlig om dagspolitiken när han tycker att Björklund och Lööf ”handlade helt rätt efter valet 2018”. Förhoppningsvis ingjuter han mod i Nyamko Sabuni att hålla fast vid den linjen.
