A Camp
"Colonia" är på sina ställen väldigt pampig, för att i nästa stund bli på gränsen för sentimental och polerad. Albumets första hälft är bäst, men precis som Karin Dreijer Anderssons soloutflykt Fever Ray tas bara några försiktiga steg bort från det ordinarie bandets senare skivor. Persson sjunger som vanligt väldigt bra, på några spår har det nog aldrig låtit bättre, arrangemangen är på sina ställen hur stilfulla som helst och det är bara de där riktigt minnesvärda låtarna som sett över ett helt album kunde ha varit lite bättre. Men här finns godbitar, vi tar några ord om de tre främsta: "The Crowning" är en given albumöppnare som griper tag. Den lugna inledande melodislingan och texten känns bekant, men ändrar skepnad mot mitten, tar ny fart och blommar ut i ett storartat kammarpopcrescendo med tjusig refräng, pukor, blås, extra stråkar och pianoklink. "Love Has Left the Room" är "Colonias" stora stund, här låter Persson som en pånyttfödd Aimee Mann i en låt med ett sällsynt skönt flyt. "Golden Teeth and Silver Medals" känns på nåt sätt som en svensk variant av Nick Cave och Kylie Minogues klassiska 90-talsduett "Where the Wild Roses Grow", här matchar Nicolai Dunger och Nina Persson varandra långt mycket bättre än jag kunnat ana i en dramatiskt svepande ballad med filmiska konturer.
