Boräng visar många sidor av Brecht

Den tyske dramatikern Bertolt Brecht är ständigt aktuell. Dels spelas hans pjäser på scener runt om i världen, dels fortsätter hans teorier om teaterarbete att inspirera regissörer och teatergrupper.

Vissa av Brechts texter dyker också upp i olika sammanhang då tonsättningarna ofta framförs som separata sångnummer, som till exempel i Operaverkstans aktuella kabaré som jag nyligen recenserade.

Nu blir det mer Brecht, eftersom Malmö stadsteater genom en föreställning på Hipp fokuserar på dramatikerns liv i exil.

Brecht valde nämligen att lämna Tyskland efter Hitlers makttillträde 1933. Då var Brecht redan internationellt känd för Tolvskillingsoperan som filmatiserats två år tidigare och sattes upp i Stockholm på Blancheteatern 1929.

I en enmansföreställning, Brecht – i mörka tider, gör Sven Boräng rollen som Brecht men spelar också sig själv. Det är helt i linje med Brechts teaterteori att Boräng växlar mellan rollerna utan att byta scenkostym. Likaså att skådespelaren ibland vänder sig direkt till publiken och ställer frågor.

Det är också brechtskt att Boräng inte försöker likna Brecht på annat vis än att han har på sig tidstypiska kläder. Inledningsvis möter vi skådespelaren som förklarar varför Brecht kommit att fascinera honom i så hög grad. Det börjar med att han i samband med en flytt går igenom gamla lådor på vinden och hittar en box med papper från tiden vid Teaterhögskolan i Malmö. Där praktiseras Brechts teorier får vi veta. Så till den milda grad att Boräng hade tröttnat på dessa. Men så väcktes intresset på nytt.

Vad som sedan följer är en fartfylld redogörelse för dramatikerns liv i exil och hur han tvingas fly från land till land allteftersom Nazityskland breder ut sig i Europa.

Även om det finns en distanseringseffekt i själva den yttre framställningen av Brechts person så uppvisar Boräng ett engagemang och en glöd som tycks bygga på mycket stark inlevelse.

Skådespeleriet är minst sagt dynamiskt.

Men samtidigt kliver då och då Boräng själv fram och synar privatpersonen Brecht med en kritisk blick. Vi får reda på att allt inte var så sympatiskt hos detta teatergeni. Hans kvinnosyn lämnar åtskilligt övrigt att önska. Inte heller framstår hans hantering av medarbetare som alltigenom moraliskt oförvitlig. Men hur många framgångsrika, kreativa människor med genistatus är egentligen utan fel och moraliska brister? Vad Boräng visar oss är både teatermannen och människan Brecht. Därtill ska förstås läggas poeten.

Vi möter lyrikern Brecht i Sören Huss tonsättningar av ett urval dikter som framförs med Boräng som sångare, ackompanjerad av Bjelk som sitter vid klaviaturen. Huss musik präglas av det melodiösa och kombinerar popens och musikalens tonspråk. Det är njutbart och fungerar fint som en påminnelse om att gamla klassiker kan presenteras i ständigt uppdaterad form för att tilltala en samtida publik.

Det framkommer i denna enmansshow hur tärande och påfrestande det kan vara att ständigt befinna sig på flykt, men också hur Brecht under exilen likväl utvecklade några av sina centrala idéer.

Vad som förbryllar mig lite är att slutet på andra världskriget och nazismens fall mer eller mindre hoppas över. Det är ett snabbt språng som tas från pågående krig till att Brecht befinner sig i USA och får genomgå förhör om oamerikansk verksamhet och sitt förhållande till kommunismen.

Ja, det går undan på slutet som om tiden liksom komprimeras till det extrema och snart nog landar Brecht i DDR och får en egen teater i Östberlin. Cirkeln är sluten och vips så dör den store dramatikern.

Bortsett från de väl snabba tidshoppen på slutet så tycker jag annars att mycket hinner avhandlas under den dryga timme som föreställningen pågår.

För den som redan känner till Brecht är det kanske inte så mycket nytt som framkommer, men för den som inte har speciella förkunskaper så kan detta vara en ypperlig introduktion. Därtill ska läggas att föreställningen belyser parallellerna mellan 30-talet och vår tid. Det är en i politiskt avseende oerhört distinkt föreställning, som varnar för vår tids fascister.