En storartad påminnelse om en stor artist

En ”musikal” som handlar om Monica Zetterlund (1937-2005), som skulle ha fyllt 81 i torsdags om hon fortfarande hade trampat omkring på den här jorden… Kan det vara nåt? Det finns ju redan en hyfsad film om hennes liv och leverne, förutom att Monica faktiskt hann skriva sina memoarer (”Hågkomster ur ett dåligt minne”1992). Dessutom har Klas Gustafson bidragit med en utomordentlig, och mycket väl genomarbetad, biografi (”Enkel vacker öm” 2009). För att nu inte tala om alla mer eller mindre begåvade sångerskor, som – drivna av Mammon – farit land och rike kring och framfört valda delar ur den zetterlundska repertoaren.

Svaret på frågan huruvida det kan vara nåt är ett rungande JA! Malmö Stadsteaters uppsättning på Hipp av Klas Abrahamssons Monicas vals, med underrubriken ”Fragment och fantasier inspirerade av Monica Zetterlunds liv och musik”, är verkligen nåt! En härlig fullträff och några timmars teater, när teater är som allra bäst.

Vi får stifta bekantskap med Monica som bekymmersfri tonåring hemma i Hagfors, där hon inspireras av trombonisten Kurre Järnberg att söka lyckan som ”jazzsångerska” i danska Ib Glindemanns orkester. Och vi får träffa henne såsom hon var under sina sista år: delvis handikappad efter en ryggskada i ungdomens vår, försupen, desillusionerad, besviken på sig själv och full av tvivel men ändå med förmågan att kunna se tillbaka på sitt liv med en gnutta distans och humor.

Givetvis görs det en rad nedslag i de perioder då Monica Z stod på toppen av sin karriär. Då hon for till Amerika och framträdde med några av den tidens mest berömda jazzmusikanter, när hon debuterade på Nalen, träffade Louis Armstrong, spelade revy med Hasse & Tage och Povel Ramel och, trots Vilhelm Mobergs protester, med glans kreerade rollen som Ulrika i Västergöhl i Jan Troells mästerliga utvandrarepos, grundat på Mobergs böcker. Och, framför allt, när hon fick möta och samarbeta med den legendariske jazzpianisten Bill Evans, upphovsmannen till ”Waltz for Debby” och som på parets gemensamma skiva och med genial text av Beppe Wolgers döptes om till ”Monicas vals”. En rad oftast misslyckade romanser – det fanns åtskilliga sådana i Monicas liv - och tänkvärda återblickar på umgänget med vännerna Tage Danielsson, Monica Nielsen och Catrin Westerlund kan vi också ta del av på nära håll. Liksom en lång rad festliga shownummer hämtade ur diverse revyer.

[contentcards url="http://www.skd.se/2018/09/19/gar-under-huden-pa-monica-z/" one_line="true"]

Som Monica får vi se, höra och uppleva Mari Götesdotter, och hon är helt enkelt lysande i sin svåra roll. Inte nog med att hon sjunger bra, tack och lov utan att försöka härma sin förebild. Hon är helt enkelt Monica! Inte alltid på utsidan kanske, men på insidan. Eller i alla fall som Monicas insida möjligen såg ut. Hon får oss, tack vare Klas Abrahamssons ömsom djuplodande ömsom glatt humoristiska, manus och Heinrich Christensens känsliga regi att förstå en del av det som förmodligen rörde sig bakom det zetterlundska pannbenet. Eller vad som kunde ha gjort det i alla fall.

Götesdotter befinner sig på scenen genom hela föreställningen, och vi har redan konstaterat att hon gör ett fantastiskt jobb med en koncentration och närvaro som är fullständigt omöjlig att motstå. ”Men hon imponerar inte bara”, som Monicas gamle vän Egil Johansen i Arne Domnérus orkester brukade säga, ”hon förför sin publik också”.

Bakom, och ibland bredvid, Monica möter vi en lång rad av de kolleger, vänner och bekanta som hade betydelse i hennes liv och karriär. Förutom de redan nämnda personerna stöter vi på bland andra Ella Fitzgerald, Nalen-basen Topsy Lindblom, Sonya Hedenbratt, Sture Åkerberg, Birgitta Andersson, Göte Wilhelmsson, Leonard Feather och Marlon Brando. Plus familjen: mamma, pappa och – inte minst – dottern Eva-Lena. Dessa roller delas demokratiskt upp mellan medlemmarna i resten av ensemblen, i vilken Katarina Lundgren-Hugg (mamma Greta, Sonya Hedenbratt, dottern Eva-Lena etc.) bör få en extra ros för att hon talar perfekt(!) Ekshäradsmål, vilket sannerligen inte är det enklaste. Hans-Peter Edh är också utomordentlig som, bland annat, Dompan och Monicas pappa.

På scenen befinner sig under hela föreställningen, liksom Mari Götesdotter, den i jazzkretsar mycket välkände och uppskattade danske altsaxofonisten Benjamin Koppel och hans handplockade kvartett med pianisten Sören Möller, basisten Simon Pettersson (som delar jobbet med Johnny Åman) och trumslagaren Peter Nilsson. Koppels betydelse som arrangör för de många kvalitativt högtstående musikaliska inslagen kan knappast överskattas.

Monicas vals får oss otvivelaktigt att komma lite närmare en av svensk jazzmusiks allra största artister någonsin som dessutom var en högt älskad revyaktris och skådespelare, Monica Zetterlund. Hon som av Tage Danielsson beskrevs som ”ett lingonris som satts i cocktailglas”. Kanske lär vi oss rent av även något om oss själva? Det kändes faktiskt så...