Ett operasamarbete som ger mersmak

Scen/recension

Det är inte ens en timmes resa mellan Det Kongelige Teater i Köpenhamn och Malmö Opera men samarbetet mellan de två operahusen har alltid varit mycket minimalt. Men nu när man kommer till skott är det med en föreställning med utomordentliga kvaliteter och dessutom med ett verk som inte tidigare uppförts i Norden, trots att det hade urpremiär för över 300 år sedan.

I Köpenhamn var premiären i förra veckan och sammanlagt ges fem föreställningar, i Malmö spelar man skärtorsdagen 18 och påskafton 20 april

Georg Friedrich Händel skrev Il Trionfo del Tempo e del Disinganno när han var 22 år gammal. Det är typiskt ungdomsverk i sin melodirikedom men ändå med mogen musik. För nutida öron låter det faktiskt mer modernt än Händels senare kompositioner där han i högre grad accentuerar barockens stränga formkrav.

Librettot är skrivet av Benedetto Pamphili, kardinal och johannitpater, brorson till den dåvarande påven, en viktig person i det romerska kulturlivet och stöttepelare för flera kompositörer, däribland Händel.

Verket är Händels enda oratorium. I det tidiga 1700-talet var operor förbjudna i Rom och verket i original framfördes utan kulisser, kostymer och skådespel.

Oratorierna tog oftast upp allvarliga ämnen och i motsats till operorna var handlingen inskränkt till ett minimum.

Så också i ”Il Trionfo..” som är en moralfilosofisk dialog mellan Njutningen, Tiden och Visheten. När nu regissören Ted Huffman presenterar verket som opera har han flyttat tyngdpunkten på frågan om hur vi lever våra liv från originalets fördömande av synden och livsglädjen.

Med den förändringen blir verket plötsligt aktuellt: Dagens människor pressas av en uppsjö av irrationella och ibland rent stolliga dogmer från prästerskap, politiker och allehanda aktivister; ifrågasättande och rationellt tänkande i upplysningens anda skulle vara välbehövligt även nu för tiden.

Dessa tankar ger onekligen extra krydda åt Ted Huffmans uppsättning men den kan mycket väl också upplevas som absolut estetik.

De fyra sångsolisterna är mer än utomordentliga: Mary Bevan med sin gränslösa himmelska sopran, Caitlin Hulcups klangrika mezzo, alten Sonia Prina med utsökt behandling av countertenorstämman och Joshua Ellicott med sin kraftiga, dramatiska tenor.

Till detta dansarnas smakfulla prestationer i behärskad elegant koreografi. Och så Concerto Copenhagen under ledning av den geniale Lars Ulrik Mortensen, en barockensemble i högsta världsklass. Närmre de elyseiska fälten kan en musikdramatisk föreställning knappast komma.

Det är mycket tacknämligt att samarbete mellan de två operahusen på var sin sida om Sundet resulterar i en sådan här uppsättning men lite signifikant är det att alla medverkande är hämtade utifrån.

Det skulle vara intressant om man kunde enas om en produktion med egna krafter.

Alltnog: det återstår två föreställningar i Malmö. Ett besök är verkligen att rekommendera som komplement till påskägg och marsipankycklingar.