Historielektion i högt tempo

Unga Malmö Teaters nyskrivna föreställning Historiska systrar är på många sätt en ostyrig lillasyster till vårens storsatsning på Hipp, Guds olydiga revben.

Guds olydiga revben var Bibeln med Gunilla Thorgrens feministiska glasögon och med fokus på kvinnor som borde fått mer plats i historien – allt i en fängslande nycirkusinramning. Historiska systrar handlar också om alla de där kvinnorna som borde finnas med i historieböcker och här är inramningen en supermodern tv-show i rasande tempo där kvinnorna vi får möta slumpas fram på ett lyckohjul.

Redan när vi kommer in i salongen är föreställningens fyra skådespelarna – Lilja Fredrikson, Wasim Kashlan, Sanna Persson Halapi och Hanna Carlsson – på plats och småpratar och munhuggs med publiken. ”Who run the world – girls” blir sedan det medryckande inledningsmantrat innan showen drar i gång.

Kvinnan som slumpas fram på hjulet är ingen mindre än den franska 1700-talsdrottningen Marie Antoinette. Kanske inte den mest bortglömda men definitivt värd mer plats.

Lilja Fredrikson som programledare passar på att ge oss lite ”juicy gossip” innan drottningen skrider in – om svenska Axel von Fersen och att han kanske är far till ett av drottningens barn ...

Sanna Halapi Persson är sedan en helt underbart världsfrånvänd Marie Antoinette som gärna delar med sig av sina sminktips till publiken och trycker till sina hovdamer när hon har lust.

En giljotin och blodstänk projiceras på den vita väggen bakom scenen och berättar effektfullt hur livet slutade för denna kvinna som tyckte att de fattiga kunde äta kakor om de inte hade råd med bröd

I rask takt och total historisk oordning avlöses Marie Antoinette sedan av Jeanne d’Arc, Palmyras drottning Xenobi, medborgarrättshjälten Rosa Parks, 12-åriga Sadako Sasaki som var ett av offren för atombomben över Hiroshima, drottning Kristina, den lesbiska pionjären Anne Lister och många, många andra.

Ibland möts kvinnorna över tidsgränserna och utbyter erfarenheter. Vilket är till exempel värst? Att giljotineras eller brännas på bål?

Videoprojektioner i olika form och stil avlöser varandra på den vita väggen och musiken är en medryckande blandning av klassiskt och rap.

Historiska systrar bjuder också på en rejält slagsmål i inslaget ”Let’s beat up a historical caracter”, där järnlady Margaret Thatcher möter den postmoderna författaren Kathy Acker. Här finns också en omskakande koncentrationslägerscen där den ökända lägervakten Irma Gresen träder fram ur mörkret.

De fyra skådespelarna byter snabbt mellan så väl mellan roller som föreställningens ljuvligt, extravaganta kostymer – som alla hänger vid sidan av scenen.

Inte för en stund tappar de tempot – inte ens när tänder eller kostymer inte riktigt vill samarbeta. De utstrålar i ställe en smittande glädje över att få berätta allt det här för oss i publiken och att få dansa, slåss, skämta och diskutera sig igenom historien,

Historiska systrar är ingen skönmålning där bara förebilder och hjältar får plats. Det är i stället en härligt medryckande föreställning om där några av alla de historiens kvinnor som vi borde känna till. Kvinnor som haft betydelse på olika sätt – både på gott och på ont.

Föreställningens tempo tillåter inga djupdykningar i de enskilda kvinnornas historia men som publik sveps man med, entusiasmeras och blir framför allt otroligt nyfiken på alla namn som susar förbi.

Själv googlar jag frenetiskt Xenobia och Anne Lister. Och för alla de skolklasser med lärare som kommer att se Historiska systrar under hösten finns det gott om möjligheter att få till en mindre mansdominerad historieundervisning.