Starka kvinnoröster i antikt drama

Den antika pjäsen De skyddssökande skrevs av Aischylos för cirka 2 500 år sedan. Den ingick i en pjästrilogi där blott fragment har blivit kvar av de andra delarna. Så mycket av dramatisk handling på scen finns inte i De skyddssökande vilket har gjort att den inte framstått som särdeles lockande för vår tids teaterregissörer.

Så var det fram till för några år sedan då David Grieg bearbetade manuset i ett projekt med Ramin Gray, John Browne och Sasha Milavic-Davies, vilket resulterade i en kritikerhyllad uppsättning av The Suppliant Women i Edinburgh 2016.

Genom att pröva ett ”arkeologiskt” förhållningssätt och undersöka Aischylos tid istället för att uppdatera materialet så kom de fram till en version som tydliggör såväl skillnaderna som likheterna mellan antikens värld och vår.

Det är denna version av Aischylos drama som nu ligger till grund för De skyddssökande kvinnorna på Malmö stadsteaters scen Intiman.

När Aischylos skrev sin pjäs var den här typen av teater – med skådespelare utöver kör på scenen – en lika stor nyhet som demokratin. Faktum är att omnämnandet av ordet ”demokrati” i pjäsen torde vara det första i världsdramatikens historia eller litteraturen över huvud taget.

I korthet skildras hur en grupp kvinnor från Egypten flyr över havet till Argos i Grekland för att söka asyl i staden som styrs av en kung som låter folket rösta i viktiga frågor. Ett slags direktdemokrati således.

I den här uppsättningen är det kvinnorna, gestaltade av kören, som har den verkliga huvudrollen. De skanderar, sjunger och uttrycker sig även genom handklappningar och stampande i golvet.

Den först vankelmodige men efter hand alltmer rakryggade kungen Pelasgos (Erik Borgeke) och kvinnornas manlige ledsagare Danaos (Erik Olsson) är viktiga och av skådespelarna välspelade rollgestalter, men det som ger kraft åt pjäsen är kvinnokören anförd av Sandra Stojiljkovic.

Det här är ett sätt att ta sig an det antika dramat som trots att det går tillbaka till de antika rötterna, eller snarare just därför, ter sig både fräscht och suggestivt.

Den politiska relevansen infinner sig närmast per automatik. Flyktingfrågan och asylpolitiken är ju brännheta frågor i dagens Europa.

Det går också lätt att läsa in ett slags feministiskt budskap eftersom kvinnorna flyr undan tvångsäktenskap med sina manliga kusiner i Egypten.

Männen kommer efter dem och för Argos kung medför det en risk att ge kvinnorna asyl. Det kan nämligen resultera i krig med egyptierna. Men folket röstar och säger ja till att ge kvinnorna en fristad.

Det kan ses som att empatin segrar över rädslan för det främmande. Detta till skillnad från utvecklingen i ett samtida Västerland där rädslan tycks besegra empatin i nation efter nation.

Men det finns förstås också en del komplicerade faktorer i pjäsmaterialet. Den tidens religiösa föreställningar om Zeus, som den allsmäktige gud vilka kvinnorna vänder sig till och vars potentiella vrede medborgarna i Argos måste ta med i sin riskkalkyl, är något som genomsyrar texten.

Det framgår också av pjästexten att Zeus själv hade ett beteende som i vår tid garanterat hade resulterat i en #metoo-uthängning på sociala medier.

Likaså finns det en närmast tragiskt ironisk vändning i slutet av pjäsen då kvinnorna utsätts för påtryckningar om äktenskap från männen i Argos.

Men så som det hela framställs är det ändå rösterna och rörelserna från de 18 unga kvinnorna i kören som dominerar helhetsupplevelsen.

I regi av Simon K Boberg och med Anja Gaardbos koreografi skapas det en stark intensitet. Något som ytterligare förstärks av musikernas framförande av John Brownes suggestiva kompositioner till verket. Det är orientaliska rytmer och toner som bidrar till den förtätade atmosfären i scenrummet.

Ja, förtätat är det och en synnerligen angenäm estetisk upplevelse. Därtill belyser detta antika drama vår egen tid på ett intressant och oväntat vis.

Clemens Altgård