Visuellt bra men med luckor i storyn

Det kan verka som en händelse som ser ut som en tanke att två sci fi-filmer – High life (se recension bredvid) och här aktuella Ad Astra – har premiär samtidigt. Bägge fördjupar sig i existentiella frågor om livets mål och mening. Skillnaden är väl att Claire Denis Hig life inte har några ambitioner att lätta på den tyngden i sin film med humor eller action medan James Gray i Ad Astra inte vågar leverera utan kompromisser. I Ad Astra sprängs in lite av den action som förväntas i en sci fi-rulle. Brad Pitt lyfter för varje ny film man ser honom i. Här är han astronauten Roy McBride som kämpar med ångest efter att hustrun lämnat honom och fadern, också austronat, försvunnit i rymden för 15 år sedan. Fadern var involverad i ett hemligt projekt vars syfte var att bevisa mänskligt liv i universum.

När det framkommer uppgifter om att fadern fortfarande lever där ute blir det McBride som skickas ut för att hämta hem honom. Relationen mellan sonen och fadern blir kittet som håller ihop storyn som ibland kan kännas filosofiskt högtravande i överkant. Den verbala uppgörelsen med fadern och de mörka demoner som invaderat sonens inre skrymslen under alla år balanserar nära det melodramatiska.