Valpköpet blev en mardröm

Gabriella vill inte figurera med sitt efternamn. Men hon vill varna andra för att gå i samma fälla som hon och hennes sambo gjorde.

– Vi såg en annons på Blocket och trodde att vi hade hittat en valp som skulle passa oss perfekt. En liten vorstehtik som var leveransklar. Vi fick se bilder på valpens mamma och alla papper verkade vara i sin ordning. Det fanns inget som gjorde oss misstänksamma. Tvärtom.

Gabriella berättar om mejlväxlingen med valpens säljare som var trevlig och informativ. Det fanns ingen anledning till oro. Det skickades fina bilder och längtan efter den nya familjemedlemmen blev stor.

Förväntningarna hade nått sin höjdpunkt när Gabriella och hennes sambo kom till adressen där de skulle hämta valpen. Först trodde de att gps:en hade visat fel adress. De hade kommit till en vanlig villa i ett villaområde. Persiennerna var nerfällda i fönstren, det fanns inget staket runt den något vanskötta tomten och inte skymten av något som kunde låta dem ana att där fanns hundar. Allra minst en kull valpar med sin mamma.

När de ringde på dörren öppnade en man som de tidigare inte hade haft någon kontakt med. Det visade sig att han var något slags ombud för säljaren. Han hämtade valpen medan Gabriella och hennes sambo stod som levande frågetecken. Var fanns de andra valparna? Var fanns mamman? Var fanns den som de hade mejlväxlat med? Mannen svarade undvikande innan han kom med en liten brun hundvalp. Gabriella tog valpen i sin famn och började ana oråd. Valpen kändes lätt att bära. För lätt.

– Men vad skulle vi göra? Jag kände direkt att vi inte kunde överge det lilla livet. Hon var så liten och ömklig. Vi måste ju hjälpa henne, ta henne därifrån så fort som möjligt, tänkte jag rent spontant.

Och så blev det. Valpen levererades med intyg som garanterade hennes status. Senare förstod de nya ägarna att intygen inte alls överensstämde med verkligheten.

– Hon var också halt på ena bakbenet. Det förklarade ”säljaren” med att hon hade lekt med andra valpar och sträckt sig, men det skulle fixas med en salva, fortsätter Gabriella sin berättelse.

– Då var alla varningslampor tända, men vi kunde inte överge valpen utan tog henne med oss hem dock till ett betydligt lägre pris än vad som hade begärts.

Under bilresan låg valpen lugnt och stilla. När de kom hem började ett dygn som paret nu helst vill glömma. Valpen fick inte behålla någon mat av det lilla den fick i sig , utan hade hela tiden kraftig diarré. Djursjukhuset i Hässleholm kontaktades och de fick åka in med tiken omedelbart.

– Eftersom det är smittrisk fick bara en av oss följa med in till veterinären. Min sambo gick in medan jag stod utanför och tittade in genom ett fönster, säger Gabriella.

Valpen undersöktes och paret fick det dystra beskedet att det inte fanns mycket att göra. Vorstehtiken visade sig vara i mycket dåligt skick. Dessutom verkade bakbenet vara brutet och självläkt. Skulle valpen räddas till livet innebar det mängder av provtagningar och det fanns ingen garanti att tiken skulle kunna bli återställd. Oddsen var dåliga.

– Vi blev fint bemötta på djursjukhuset. De förstod vår situation och ville göra allt för att hjälpa oss. Hunden var så sjuk och tillsammans med veterinären bestämde vi att hon skulle få somna in och lidandet få ett slut, fortsätter Gabriella den sorgliga berättelsen.

I efterhand tänker hon att de borde ha handlat annorlunda. När varningslamporna började blinka skulle de ha kontaktat polisen.

– Det är lätt att vara efterklok. Då tänkte jag mest på att komma därifrån och rädda den lilla valpen. Men jag vill verkligen varna andra, därför ställer jag upp och berättar, förklarar Gabriella.

Nu har paret köpt en frisk och pigg dalmatinervalp från en seriös uppfödare.

– Valpen heter Lucky, men vi kallar henne för Lycka. För nu hoppas vi verkligen att allt ska sluta lyckligt. Så tråkigt att det finns människor som utnyttjar oskyldiga små djur. Man blir så ledsen.