”Jag ställde ju till med en skandal på prisutdelningen”

Norra Skåne träffar Peter Stjernberg i lunchrummet på hans företag som huserar på Enhörningsvägen i utkanten av Hässleholm. Idag känns brottningen långt borta för den blivande 50-åringen som istället lägger all sin tid och kraft på företaget som har nischat in sig på badrumsrenoveringar.

– Det är inte ofta som jag kommer hem till någon och de säger ”åh, är det den gamle brottaren?”, så som det alltid var för 10–15 år sedan. Det är ju de gamla gubbarna som kommer ihåg det. När jag slutade med brottningen så släppte jag den helt. Jag glömmer nästan att jag har hållit på, säger Peter Stjernberg.

Även om huvudpersonen själv kan råka glömma sin brottningskarriär är det onekligen en karriär värd att minnas. Stjernberg var dels en underhållande brottare i världsklass, dels en rätt ... obekväm och egensinnig personlighet som kunde skapa rubriker när han vägrade rätta in sig i ledet.

Hässleholmskillen slog igenom med dunder och brak när han debuterade på OS i Seoul som 17-åring 1988.

– Det var ju inte riktigt meningen. För det första var det ingen som trodde att jag skulle vinna SM. Och när jag väl hade vunnit tyckte de att jag var för ung och istället skulle Pierre Dikanda få åka till EM för att försöka kvala in till OS – trots att jag slagit honom med 14–2 i finalen.

När rutinerade Dikanda skadade sig fick det oskrivna kortet Stjernberg en EM-biljett.

– Jag blev femma och det var väl ingen som hade förväntat sig det heller. Sedan vann jag en internationell tävling i Tyskland och slog en ryss i finalen – först då fick jag biljetten.

Peter Stjernberg matchade sina 174 centimeter med 52 kilo och var huvudet längre än sina betydligt bitigare motståndare i Seoul.

När den 17-årige hässleholmaren kom in på OS-mattan fällde Lars-Gunnar Björklund den minnesvärda kommentaren: ”Men som han ser ut. Han ser ju ut som en spagettiman.”

Hässleholmaren blev åtta i OS-debuten och hade fått sitt internationella genombrott.

– Jag vann två matcher och snudd på en till mot koreanen som blev trea. Jag låg och höll honom i brygga när de blåste av, så det var nära...

Peter Stjernberg blev aldrig förbundets favorit. Han passade inte in i mallen och var kanske lite för obekväm.

Det blev inte fler OS-framträdanden för ”Stjernan”, även om han var snubblande nära 2000 – trots ”kalabaliken i Kiruna”.

– Då hade jag så gott som slutat. Vi skulle brottas i gruvan och i semifinalen slog jag en litauer som Kiruna köpt in för att de skulle få ett guld. De lämnade in protest, den gick igenom – för första gången någonsin, och den sista. Det blev ett jävla liv. Jag ville inte gå om matchen men Frank Steen kom och sa: ”du behöver den matchen för du ska åka på EM”. Jag förlorade matchen och blev trea. Jag ställde ju till med en jävla skandal på prisutdelningen. De började med tredjeplatsen och då ställde jag mig överst – och vägrade gå ner och tog inte emot medaljen. Så jag gjorde en ”Ara”, fast några år tidigare. Skåningarna jublade ju. Jag blev avstängd i Sverige, men det fick jag inte reda på förrän efter att avstängningen gått ut, och domarchefen som tog beslutet blev också avstängd.

Stjernberg skickades till Moskva för OS-kval och EM.

– I OS-kvalet gick jag till final där jag fick stryk av en ryss, så det räckte inte. Sedan började de med min viktklass på EM och jag tror jag gick åtta matcher den turneringen och kom femma. Det var tufft, jag som hade slutat hade ju inte fysiken för att orka så många matcher.

Han räknar 2000 som sitt bästa år på mattan.

– Jag hade rutin framförallt. Och så hade jag inte pressen på mig själv.

2001 tog han sitt tredje och sista SM-guld, i sin tredje viktklass 63 kg.

– Om jag minns rätt var det två perioder, två gånger tre minuter, och jag vann alla matcher på fall i första perioden. Efter turneringen hade jag inte ens träningsvärk...och var helt otränad.

Vilka egenskaper var det som tog dig till toppen?

– Hatet till att förlora var nog den största drivkraften. Jag skydde inga medel. Kunde jag vinna ojust så gjorde jag gärna det. Det var bara seger som räknades.

Mer?

– Teknik, smidighet – och en jävla vinnarskalle. Det där sista var nog det jag vann mest på. Jag gav aldrig upp, säger Stjernberg och fortsätter:

–Jag var egoist, tänkte bara på mig själv och min framgång. När jag hade brottats en seriematch så gick jag och duschade, jag satt inte kvar och tittade på de andra. Jag tyckte såklart att det var kul om de vann men en match för mig var ett steg på min resa. Det var därför jag kom så långt som jag gjorde. Man måste vara egoist om man ska klara sig i en individuell sport.

Han tror att han hittade väldigt rätt med brottningen. Sporten passade både kropp och kynne.

– Jag ska inte säga att jag är värdelös i alla andra sporter, men rätt så dålig. Jag har till exempel inget bollsinne. Det som är djävulskt viktigt i brottning är psyket. Man är helt ensam på mattan. Det är många talanger som har tekniken men de har inte psyket.

Med åren slipades kanterna till och i slutet av karriären fanns inte riktigt den där avskyn mot att förlora kvar.

– När jag blev tränare var det den stora grejen: då skulle man tänka på lagets bästa – jag hade ju alltid bara tänkt på mig själv, skrattar Stjernberg.

– Under de sista åren när jag brottades för laget och fick stryk mot en yngre kille menade folk på: ”varför har du inte slutat, varför förnedrar du dig själv med att ta stryk mot en ung kille?”. Det var ju Zakarias Tallroth jag fick stryk av när han var på väg upp och jag var på väg ner. Då tyckte jag att det kändes naturligt.

Även om han i dag har lämnat brottningen bakom sig så är det med viss saknad.

– Det var ju den man var: Peter och brottning var en och samma sak. Det var tungt när jag slutade, medger han.

– Brottningen har gett mig så mycket så jag hade velat ge något tillbaka. Men när jag håller på med någonting så är det helhjärtat och sedan jag startade företag har jag lagt all energi på det. Den lilla tid man har över vill man lägga på familjen.

Till en början var det tufft att hitta en identitet utanför mattan.

– Absolut! Identiteten var ju så självklar i så många år. Det var bara brottningen. Så lite vilsen var man, men sedan grävde jag ner mig i firman istället.

Hur är du som företagare?

– Jag är bättre hantverkare än chef. Jag vill ju helst inte vara chef utan arbetsledare/kompis och de anställda jag har behöver jag inte vara chef för utan de klarar sig själva, så jag är ute och jobbar mycket själv.

– Jag har alltid projekt på gång. Jag kan inte sitta i soffan, jag måste göra något annars kryper det i kroppen. Om det är någon diagnos vet jag inte men jag tror det, skrattar Peter Stjernberg som nyligen har köpt ett renoveringsobjekt i spanska Torrevieja och tänkte fira 50-årsdagen där i slutet av sommaren.

– Jag är snart minst i familjen. Dottern är på väg förbi mig och springer och klappar mig på flinten. Jag är ju tyngst i familjen också. Men jag är på väg ner, jag går på diet och ska plocka bort tio kilo.

Kanske smeknamnet ”Spagettimannen” kan dammas av lagom till 50-årsdagen ...